Kategoriarkiv: Omställning

Fantasins ekonomi


 

Framtidens ekonomi kan både bli smakrikare, fantasifullare, roligare och mer varierad. Det menar omställningsrörelsens grundare Rob Hopkins, som ser bubblande möjligheter i nödvändigheten att skapa en energisnålare ekonomi.

 

Han har varit med och startat ett bryggeri i hemstaden Totnes i södra England. Ingredienserna hämtas inom en radie av fem mil. Ändå blir ölen långt mycket godare än de globala bryggeriimperiernas, enligt Rob Hopkins.

– Har du en gång smakat en hantverksöl vill du aldrig mer dricka en Heineken eller Budweiser, säger han.

– Inom geografiska begränsningar kan kreativiteten blomma.

Mikrobryggerirörelsen får tjäna som illustration av hans vision om en framtida mer energisnål men mer inkluderande och fantasifull lokal ekonomi.

– För femton år sedan sålde en handfull stora företag nästan all öl i USA. Idag tillverkas en femtedel av små bryggerier som experimenterar med olika smaker, och fylligheter. På ganska kort tid har en ganska trist marknad fått nytt liv. Unga människor kommer in och folks preferenser förändras, säger han.

 

Det är nu över tio år sedan som Rob Hopkins gav sina dåvarande elever på Irland i uppgift att göra en plan för hur deras stad skulle klara omställningen till ett mindre fossilberoende samhälle. Resultatet, som kom att involvera många olika grupper i kommunen, lade grunden för omställningsrörelsen som sedan dess har spritts över hela världen. Fokus ligger på att skapa levande lokalsamhällen som klarar energi-, klimat-, miljö-, finanskris eller andra chocktillstånd i omvärlden.

– Ska vi göra förändringar i den skala som krävs för att inte förstöra livet på den här planeten måste vi skala ned rejält. Och för att få med oss människor på den resan behöver vi berätta att ett energisnålare liv faktiskt kan bli alldeles underbart, säger Rob Hopkins och ler.

 

Med dagens ekonomi ser han många problem, ett är att pengarna extraheras från lokalsamhällena och koncentreras till allt färre händer.

– Stora affärskedjor har sällan en roll i närområdet. Jag vill ha en ekonomi där pengarna i högre utsträckning stannar lokalt, och för varje varv de cirkulerar skapar ett nytt arbete, en ny anledning för unga människor att bo kvar, nya möjligheter till kreativitet och uppfinningsrikedom…

– Min bild av ekonomi är att det i grunden handlar om samhörighet och relationer. En mer lokal ekonomi kan både öka delaktigheten och minska sårbarheten mot störningar i omvärlden.

Han jämför med hur en skog samlar regnvattnet och använder det på olika sätt innan det blir torrt. På samma sätt vill han att pengarna ska rotera i lokalsamhället.

 

Rob Hopkins ser ingen fara för isolationism eller inskränkthet med den lokalisering han förespråkar. Tvärtom menar han att de lokalekonomiska omställningsprojekten som pågår runt om i världen präglas av stor öppenhet och inkludering.

– Det handlar inte om självhushållning eller om en totalt lokal ekonomi, utan om en ekonomi som är mer lokalt förankrad. Idag har pendeln svängt väldigt långt åt det globala hållet, säger han.

Lokalisering är inte heller ett självändamål, understryker Rob Hopkins. Inom omställningsrörelsen har ett antal kriterier utarbetats för vilken typ av nya företag som behövs. De ska bland annat vara koldioxidsnåla, förhålla sig till att jordens resurser är begränsade, ha mål bortom den egna vinsten och vara medskapande i omställningen.

– Om vi bygger en ny ekonomi med grund i de värderingarna är det ingen risk att vi hamnar fel, menar Rob Hopkins.

 

I Totnes hålls varje år ett entreprenörsforum för att stötta omställningsföretag. Alla som kan bidra med något kallas investerare, även om det som erbjuds är en kontorsplats eller bokföringshjälp. Men många satsar även pengar. Under sex år har närmare en miljon kronor investerats i 27 olika företag, varav 24 fortfarande är igång.

– En del flyttar sina pensionsbesparingar, eftersom de vet att en portfölj med de här företagen kan ge bättre avkastning, säger Rob Hopkins.

Exakt hur avkastningen ser ut beror på företagen. Vissa vill ha rena gåvor, andra utlovar ränta i allt från grönsaker till pengar. Det handlar dock om riskkapital, fungerar inte idén förlorar investeraren. Gemenskapen som skapas kring projekten finns dock kvar.

– Bäst fungerar ett entreprenörsforum med massa folk. När människor möts öppnas möjligheter upp som ingen tänkt på tidigare, säger Rob Hopkins.

 

Ibland krävs det större pengar för att få igång en verksamhet än den folkfinansiering ett entreprenörsforum kan erbjuda. I Totnes har till exempel ett lokalt icke vinstdrivande utvecklingsbolag startats. Dess första projekt är att omvandla ett nedlagt mejeri till en levande plats designad, ägd och använd av invånarna. Enbart för planeringsarbetet behövdes nästan sju miljoner kronor.

– Ingen av bankerna, inte heller de etiska, ville låna ut innan vi fått bygglov. Utan privata välgörare hade projektet havererat, säger Rob Hopkins och önskar att den traditionella finanssektorn skulle spela en större roll för att förverkliga av nya affärsidéer.

– Det skulle underlätta med fler banker som inser att om vi inte lyckas skifta till en mer resilient lokal ekonomi så kommer det inte längre finnas någon anledning att driva bank…

Han känner till JAK-modellen sedan länge.

– Det är fantastiskt att JAK finns kvar. Jag älskar att se olika idéer blomstra. Om det är något ny ekonomi handlar om så är det diversitet. Det finns inte en modell som kommer lösa alla problem utan vi behöver olika verktyg för olika saker, säger Rob Hopkins.

 

Nu är planerna för mejeriområdet i Totnes klara. Invånarna har röstat fram ett hotell, en möteslokal, bostäder och verkstadslokaler i ett av de första engelska utvecklingsprojekten som klubbats genom en folkomröstning.

– Den stora styrkan med projektet är att inom 10-15 års tid när allt är klart kommer det generera intäkter som vi kan använda till annat. Det ger oss större makt över vårt öde, säger Rob Hopkins.

Än så länge är ett ganska litet antal personer med och äger utvecklingsbolaget, men tanken är att alla Totnesbor ska erbjudas en andel för tio kronor.

– Vi kommer även erbjuda större investeringar mot avkastning. Men alla medlemmar ska ha samma rösträtt.

 

I omställningsrörelsens barndom låg fokus på att föra samman människor och skapa nya visioner att arbeta för. Idag menar Rob Hopkins att arbetet måste gå vidare.

– Att arbeta ideellt är bra, men inte tillräckligt. Vi måste skapa nya försörjningsmöjligheter, nya företag, säger han.

Samtidigt finner han hopp i att politiskt valda församlingar i stora städer som Barcelona och Paris anammat rörelsens idéer.

– Borgmästaren i Paris har just publicerat deras koldioxidsnåla budget, som innehåller massa omställningsprojekt.

– Ibland kan det kännas som att vi inte gör tillräckligt snabba framsteg. Men du vet aldrig var brytpunkterna finns. Du kan inleda ett projekt utan att veta vem som hör om det och inspireras. Därför det är så viktigt att sätta igång, att våga prova sina idéer. Det värsta som kan hända är ju att det inte fungerar.

Text: Karin Backström

På spaning
efter framtidens by


 

För att klara samtidens utmaningar behöver vi nya byar där forna tiders kretsloppstänkande och moderna tiders teknik gör det möjlig att både bo, arbeta och producera mat. Det menar anordnarna av en pilotutbildning som syftar till mycket mer än att skapa nya klungor av hus. Följ med på spaning efter framtidens hållbara bygemenskap.

– Jag bor i en helt vanlig by som vill leva vidare, tänk om vi därmed kan vara en del i lösningen av de stora problem vi står inför, säger Maria Engelbrektsson.

För drygt ett år sedan sade hon upp sig från jobbet som socionom och flyttade till byn med det vackra namnet Drömme. Nu utforskar hon lokalsamhällets potential i omställningen till ett hållbart samhälle tillsammans med ett femtontal andra deltagare i kursen Framtidens by.

­– Vi har väldigt kort tid på oss att vända utvecklingen och det kan inte bara vara miljöaktivister som gör det, säger hon.

Displayen på instrumentbrädan visar vägen till Tjärnvik utanför Söderhamn där den andra av sex träffar fördelade över läsåret ska äga rum. Kurt och Christina Hansson har precis hämtat oss vid tåget i sin ultramoderna ljudlösa elbil. Hemma byn utanför Västerås har de gjort gården självförsörjande med solenergi, och Kurt håller på att utveckla en kabeldriven traktor.

­- Farfar var självförsörjande med el och redan på 1920-talet gick det att driva traktorer elektriskt, varför skulle inte vi också kunna det? undrar han.

 

Bildörrarna svävar upp, och vi kliver ur hemma hos Anders Persson där gruppen ska göra studiebesök. För sju år sedan växte gräset högt här, men nu odlas broccoli, bondbönor, potatis, grönkål, jordärtskockor, tomater och mycket annat på friland och i växthus. En naturstig för skolbarn startar bakom ett av husen. Hedemorahönsen pickar, och under det stora päronträdet skvallrar en låda mjölksyrade morötter om att det även pågår viss livsmedelsförädling.

Allt började när yngste sonen föddes och Anders Persson på djupet tog in klimathotets gravallvar. Han är konstnär och tecknare i grunden och säger att han inte kunde någonting odling. Men han frågade sig: hur svårt kan det vara? En yrkesutbildning satte honom på rätt spår, och idag utbildar han bland annat blivande småbrukare i Tjärnvik.

­– Att odla är en politisk handling för mig, säger han.

­– Vi måste ha större lokal matproduktion och vi har inte många år på oss att bygga upp den.

Långt mindre än hälften av det vi äter har sitt ursprung i Sverige, enligt Statistiska centralbyrån. Med en minskad tillgång på fossila bränslen med 50-75 procent skulle vi snabbt hamna i en svältsituation, enligt fd Institutet för jordbruks- och miljöteknik.

Anders Persson visar hur han effektivt sår 7000 kålplantor per år och understryker att han inte är självhushållare, utan matproducent. Grönsakerna levereras både till restauranger och fasta kunder.

­– Framtidens by vill varken gå i ekoby- eller självhushållningsfällan utan vara del i ett samhälle där vi tar hand om varandra, säger Thorsten Laxvik som är en av initiativtagarna till kursen Framtidens by.

 

Begreppet ”bredbandsbullerby” föddes för några år sedan i Thorsten Laxviks ångermanländska hemtrakter. Startpunkten var att människor samlades för att röja igenvuxna strandsluttningar längst Faxälven. Sedan gav det ena det andra. För att fortsätta hålla niplandskapet öppet organiserades naturbetesjordbruk. Därefter startades företag för försäljning, slakt och förädling, huvudsakligen i kooperativ form. Den lokala tankesmedjan Nipakademin bildades och satte in arbetet i ett större sammanhang.

– En bredbandsbullerby handlar helt enkelt om att pussla ihop det vi redan har utvecklat, säger Thorsten Laxvik.

­– Om vi ska klara klimat, mångfald och försörjning behövs det en massiv återflyttning till landsbygden. Det handlar även om solidaritet med fattiga länders befolkningar som behöver sina egna jordar.

Det allmännyttiga bostadsföretaget i Sollefteå har redan beslutat att köpa in en jordbruksfastighet för att konkretisera begreppet bredbandsbullerby. När, var och exakt hur är ännu inte klart, men gruppen bakom kursen Framtidens by hoppas att deras erfarenheter ska komma till nytta i processen.

 

Kursens klangbotten är omvärldsutvecklingen. Det industriella jordbruket står för betydande utsläpp av växthusgaser och förstörelse av biologisk mångfald. Samtidigt sjunker näringsvärdet i det vi lägger på tallriken. Förhoppningen är att energikloka jordbruk som både bidrar till biologisk mångfalt, lagrar kol i marken och producerar kvalitets-mat ska kunna återskapas i framtidens by.

Flera av deltagarna är intresserade av biokol.

­– Det skulle kunna sätta fart på hela det norrländska jordbruket, menar Björn Welin som studerat hur terra preta-tekniken gav indianerna i Amazonas en extremt bördig jord med hjälp av träkol för över tusen år sedan.

I kursens klangbotten finns även den ökade stressen i samhället, utanförskap, arbetslöshet, ohälsa och funderingar kring hur nya svenskar kommer med i samhällsgemenskapen. Och så finns där bostadsbristen, och det faktum att grönområden och innergårdar i storstäderna i allt snabbare takt försvinner för att ge plats åt förtätningar.

Barnmorskan Lena Ahlner har bott i Stockholm hela sitt liv. Samtidigt har hon alltid längtat efter ett liv med djur och odling. Nu söker hon nya vägar.

– Jag tror det är väldigt många som söker sammanhang med större gemenskap och närhet till naturen. I staden lever människor så parallella liv, och det är vatten i kranen och mat i affären utan att man riktigt tänker på hur det kommer dit, säger hon.

Niklas Högberg, som ingår i arbetsgruppen bakom kursen, menar att vi behöver utforska relationen till oss själva, varandra och platsen där vi befinner oss – var vi än bor.

­– Relationen till planeten kan bara byggas lokalt eftersom vi tappar kontakten med ett fungerande ekosystem när vi förlorar anknytningen till en plats, säger han.

 

I Tjärnviks ateljé försöker de 13 deltagarna forma en cirkel kring ett rektangulärt bord. Alla ska kunna ta samma plats och göra sin plats till bordets huvud, men uppmärksamheten dras ändå mot ena kortändan.

­– Vad lätt det är att vi tror att någon styr när ett bord är avlångt, konstaterar Niklas Högberg.

Thorsten Laxvik berättar om den föräldrakooperativa förskolan som fungerade bra så länge alla var lika delaktiga. Men så snart när några började tala om ”de i styrelsen” och lät sig representeras av andra uppstod problem.

­– Det är så otroligt mycket svårare att bygga fungerande sociala och kulturella system än att täckodla och bygga ekologiska hus. Alldeles för många goda projekt har havererat för att det inte har funnits tillfredställande sätt att komma överens, säger han.

På nästa träff ska gruppen utforska hur beslut kan fattas på ett sätt som gör dem ”hållbara och legitima för alla”. Och på förra träffen funderade de bland annat över hur ork, lust, glädje och kreativitet vidmakthålls.

Ingrid Stiernström, som även hon ingår i arbetsgruppen bakom i kursen, tar fram lerkärlen som deltagarna tummat och ringlat.

­– För att skapa byar krävs realism, hjärna. Men det behövs även hjärta. Vi måste utforska hur vi kommer vi i kontakt med våra längtor så att vi inte fastnar i måsten, hur vi förhåller oss till varandra… Hur förverkligar vi meningsfulla liv i balans med naturen, omvärlden, varandra och oss själva? säger hon.

En grund för att dela de tankar och känslor som uppstår i gruppen är ”cirkeln”, en runda där deltagarna själva väljer vad de vill ta upp.

– Det är en spännande process som hela tiden skapar nya frågor att utforska omkring, säger Ingrid Stiernström,

 

Det är dags för lunch, och vi följer grönsakerna från Tjärnvik några kilometer till norra stadsdelen i Söderhamn. Temat för denna träff är lokal ekonomi, och kursen ska besöka Stenbackens boende- och arbetskooperativ, som bland annat levererar närproducerad mat till förskolor. Planen är dock att skapa flera arbetstillfällen inom den lokala matkedjan med såväl produktion, förädling och distribution i samarbete med den ideella föreningen Södra Norrlands Omställningscentrum, Snoc, och den ekonomiska föreningen Närjord.

Stenbacken består av två huslängor som liksom många andra fastigheter skulle rivas i spåren av nedläggningar och utflyttning vid millennieskiftet. De räddades när även stadens härbärge lade ned och 41 lägenheter ställdes i ordning med hjälp av återbruk från de omkringliggande rivningshusen tillsammans med bostadslösa människor.

­– I början var det framför allt personer med missbruksproblematik som inte fick lägenhet på grund av betalningsanmärkningar, men nu är det även många nysvenskar som söker sig till hit, berättar föreståndare Andreas Helgesson.

Från utanförskap till medborgarskap lyder devisen, och målet är både bostad och sysselsättning. All vinst återinvesteras i företaget och beslut om verksamheten, som just nu omfattar hämtning av hushållsnära källsortering och leverans av ekologiska fruktkorgar, fattas gemensamt.

Tvärs över gatan ligger Kreativboden, ett annat socialt kooperativ som startade när fyra personer lade 3000 kronor var för att köpa in gamla möbler för att renovera och sälja. Idag arbetar sju anställda och tio deltagare, finansierade av arbetsförmedlingen, med att sy om, måla, laga och sälja.

Här finns även Söderhamns enda skomakeri.

­– Kompetensen hittar vi hos nysvenskar, säger Mimmi Kangas, på Kreativboden.

 

Åter i Tjärnvik reflekterar deltagarna:

– Byn kan vara ett kvarter i staden, den behöver inte ligga på landet, säger Ingrid Stiernström.

­ – Jag gillar det här med att göra saker tillsammans många olika människor. Alla får vara med utifrån sina förutsättningar. Det blir inget vi och dom, säger Lena Ahlner.

­– Kan man tänka sig att en bredbandsbullerby skapar sociala företag som ett sätt att bygga relationer till den närliggande staden? funderar David Bennett.

 

Som man frågar får man svar, brukar det sägas. När svaren känns otillfredställande behöver alltså frågeställningarna formuleras om. Kanske är det som sker på kursen Framtidens by? Här ställs fråga efter fråga i ett utforskande som snirklar sig från det personliga till det globala, från det känslomässiga till det praktiska.

Målet med kursen är inte att lära ut utan att utforska och sätta människor i rörelse.

­– Ingen vet vad en by egentligen är, och vi vet inte vad som ska komma ut av den här kursen. Men de som har gått den ska kunna leda processer som är till nytta i byaskapandet, säger Thorsten Laxvik.

­– Jag vet att människor hittar svar när de kommer samman. Då skapas tillit och sker en enorm delning av kunskap.

Text: Karin Backström

Pessimist och optimist


 

– Vi måste agera nu, innan storsamhället kollapsar!
Konstnären och författaren Rolf Kjellberg bläddrar i sin framtidsbok om geten Linus. Den utspelar sig samma år som han själv fyller hundra år. Omvärlden är i sönderfall, men lokalsamhället i Kall blomstrar. Bland annat tack vare sin egen bank.


Solen skiner
när jag kommer till Kallbygden i Åre kommun, där jag ska besöka Rolf och Eva Kjellberg för att prata framtid. Jag är tidigt ute, så jag hinner med en sväng bort till Kalls kyrka, som måste ha ett av Sveriges vackraste lägen, på sluttningen ner mot Kallsjön med den helvita Åreskutan som fond på andra sidan. Här blir det fint att ta en bild på Rolf sedan, för att illustrera hans tankar om bygdens framtid tänker jag, och vänder tillbaka några kilometer längs vägen, bort till det sista väglyset, där jag är instruerad att svänga ner mot sjön.

Och strax sitter jag med Rolf och Eva vid deras köksbord, i det ombonade ekohuset mitt emellan Kallsjön och storskogen, där den öppna planlösningen ger rum för att fästa blicken långt borta. Här har de bott i 20 år nu, efter att den stora lottovinsten för en gångs skull hamnade hos någon som verkligen inte hade mer än det nödvändigaste av materiell rikedom – och som ville använda pengarna till något bestående.

– Vi hade tittat på Kallbygden tidigare, och tänkt att där skulle vi vilja bo. När vi sen vunnit pengarna fick vi av en slump veta att det här stället var till salu, med ett litet fritidshus och ett skogsskifte. Då visste vi att det var här vi skulle slå oss ner och bygga vårt hus, berättar Rolf.


Jag drar
mig till minnes första gången jag träffade Rolf Kjellberg. Det var någon gång i mitten av 1980-talet, efter midnattsmässan en julafton, runt fikabordet hemma hos mina föräldrar i södra Jämtland. Byns pensionerade sjukhuspräst var också med – han som spelade ”sfärernas musik” på sin fiol för de sjuka, genom att blåsa på strängarna och hålla klanglådan mot personens öra, och som sades vara beredd att ge bort sin sista ytterrock till en hemlös på Stockholms gator. Samtalet vindlade fram längs tankevägar som nog aldrig tidigare beträtts vid det finrumsbordet.

Med denne filosofpräst berättar Rolf att han umgicks nästan dagligen i många år, då de bodde grannar innan flytten gick till Kall. Och det är värt att nämna eftersom detta för Rolf blev något av en skola för livet, långt ifrån den maskiningenjörsexamen han läste in vid Stockholms Tekniska Institut i början av 60-talet.


I Jämtland
utvecklade Rolf så småningom sitt måleri och blev känd som konstnären och mentorn med stort hjärta och egen målarskola. Han som såg elevens förmåga och ambition, och som menade att vägen framåt går via uppmuntran och positiv analys snarare än via drill av teknisk briljans. Han träffade Eva, som också flyttat från Stockholm till Jämtland och som var lågstadielärare vid en mindre skola. De fann att de harmonierade, och så kom vinsten på den stående lotto-raden…

Och här bor de nu, i den vackraste av bygder, i ett hus som är byggt utifrån egna drömmar och behov. De säger själva att de är ”lite utanför världen”, och allt som händer där. Utan bredband och teve blir det mer tid till att läsa, samtala och lyssna på radio – program ett, förstås.

– Vi har en egen utsiktspunkt, som att vi från utsidan står och blickar in i fängelsegården, säger Rolf.

– Vi får tid att göra positiva saker och umgås med folk som tänker liknande tankar som vi, tillägger Eva.

– Och jag har tid att skriva mina böcker, säger Rolf.


Böckerna, ja
. Det är de illustrerade berättelserna om geten Linus, som till formen ser ut som barnböcker, men som Rolf lika gärna ser att vuxna tar till sig. Inspiration har han fått från geten som tidigare bodde här på gården, men det är inte svårt att se att Linus nog mest är hans eget alter ego.

För några år sedan drog verklighetens Linus sin sista get-suck, och somnade in. Då lät Rolf honom göra det även i fjärde Linus-boken, och man trodde att sagan därmed var slut.

Men så i höstas kom en femte bok med Linus i huvudrollen, till mångas överraskning.

Lite krasst kan man säga att det var Rolf som väckte upp honom, för att på ett pedagogiskt sätt kunna föra fram det budskap han nu upplever som allra viktigast: att vi människor på jorden måste lägga om vårt sätt att leva, och bygga upp något nytt, som kan ge oss ett gott liv när de stora strukturerna rämnar – något som Rolf menar kommer att ske ganska snart.

Därför gäller det nu att inspirera till handling. Det gör Rolf genom att visa hur ett gott framtidsliv kan se ut i Kallbygden, och det är det som han visar för Linus när han kommer tillbaka.


Året är 2039
och Rolf har just fyllt hundra. Världen utanför har drabbats av kris, krig och katastrof, så bygden här på Åreskutans ”baksida” har blivit helt isolerad – vilket ju normalt sett skulle vara förödande. Men nu blev det inte så, för i de här byarna hade man varit förutseende och sett till att bli självförsörjande med både mat och energi, med lokala transporter – hästdrivna, förstås – och med en egen bank, Kallbanken. En bank där man lånar utan ränta, för att sen betala tillbaka dubbelt, och så småningom få tillbaka lika mycket som man lånat.

”Man tvingas liksom att spara. En bra idé, som vi snott från JAK-banken en gång i tiden. Fungerar utmärkt”, konstaterar bokens Rolf, då han guidar Linus runt i bygden.

– Alla banker blir ju satta ur spel vid en samhällskollaps. Vanliga JAK fungerar inte heller som det brukar, eftersom kommunikationerna är så dåliga. Men JAK kan ha ”döttrar” som etablerat sig ute i byarna, och inspiratörer kan rida runt på hästrygg och hjälpa till att starta på nya ställen, funderar Rolf.

Penningsystemet brakar förstås också ihop i denna framtidsbild, konstaterar Rolf. Därför behöver det skapas nya lokala valutor – ”kallkronor” i Kallbygden – som ska tryckas upp i god tid. För när krisen kommer blir alla fattiga och då ska kallkronorna delas ut, lika mycket till alla, så att den lokala ekonomin kan komma igång.

Finast av allt det som Linus får se i denna framtidsresa är ”Klostret”. Det är något av bygdens hjärta, med både bibliotek, teater, hotell och restaurang. Plus sjukhus, äldreboende och vård i livets slutskede.


På det lokala
planet är det en inspirerande framtid som Linus möter. Därför har boken också underrubriken ”En solskenshistoria”. Men för världen i stort är det en trasig och kaotisk tid. Och Rolf är allvarlig kring detta. Att han för ut sitt budskap i barnbokens form ska inte misstolkas som att det är mindre seriöst menat.

För han är både pessimist och optimist i ett och samma andetag. Andas in – och känn vart det bär hän med världen till följd av klimatförändringarna och sårbarheten i våra ekonomiska och tekniska system. Andas ut – och se vad som går att göra i närmiljön, framför allt i byarna på landsbygden.

– Det är nu vi måste agera och förbereda oss. Vi kanske bara har fem år på oss innan det börjar vackla ordentligt.


I ett samhälle
där nästan allt är beroende av storskaliga och sårbara system, byggda på elektricitet och digital kommunikation, är det bättre att bo på landet. Där finns större möjligheter än i städerna att bygga hållbarhet och en lokal ekonomi, menar Rolf.

I det perspektivet kan man också säga att Rolf och Eva hamnat rätt, som inflyttade i Kallbygden. Här finns en stark tradition av lokal initiativkraft och bygdeutveckling. En intresseförening samlar byalag och föreningar, och driver frågor som är viktiga för bygden. Här finns till och med en extra nivå i det kommunala systemet; en områdesstyrelse för Kallbygden ansvarar för förskola, fritids och skola upp till årskurs sex, och dessutom hemvården.

Ändå känns det ofta som att den här bygden är styvmoderligt behandlad inom Åre kommun, säger Rolf Kjellberg. Häromåret var till exempel äldreboendet på väg att läggas ner, men det räddades tack vare bygdens mobilisering.

– Då var vi riktigt arga. I såna lägen enas bygdens befolkning. Och här finns så mycket duktigt folk. Därför har jag gjort boken om Linus som en hyllning till Kallbygden.

Men får han bygden med sig i sin framtidsvision? Den ligger ju ändå väldigt långt från de föreställningar som människor har när de skapar sina liv.

– Visst är det så, medger Rolf. De tycker att det mesta i boken är en dystopi. Mina idéer om ”Klostret” uppskattas, men att bilarna försvinner och att vi måste köra med häst är mindre populärt. Och det är klart att den som köpt en skogsmaskin för tre miljoner sitter i en rävsax.

Så nog återstår en hel del att uträtta, om bokens visioner ska kunna förverkligas. Men optimisten i Rolf tar fasta på det positiva.

– Vi är med i en studiecirkel på biblioteket i Järpen om de här frågorna. Vid nästa möte ska Jämtlands Tidning komma och göra ett reportage. Och jag tror det är mer än femtio som är med på mejl-listan – utom vi då, för vi har ju ingen mejl.

I denna anda lämnar jag Linus, Rolf och Eva, och det blir ingen fotografering med Åreskutan som fond, för medan vi samtalade har fjällvädret gjort sig påmint och svept in bygden i snöyra.

Text och foto: Hans Månsson

Den lyckliga nerväxten


 

I den ekonomiska krisens spår ifrågasätter allt fler italienare dagens ekonomiska modell. Decrescita felice – den lyckliga nerväxten – lockar många som vill vara personliga förebilder i hur man lever mer hållbart och utan konsumtionshets.
Följ med till den alternativa ekonomins stad i Rom.


Mitt i Rom
, i ett komplex av 1800-talsbyggnader som länge fungerade som slakthus och marknadsplats, ligger numera La città dell’altra economia – den alternativa ekonomins stad. På en yta stor som 15 fotbollsplaner samsas kulturskolor, ideella föreningar och arkitektstudenter. På just de 3500 kvadratmeter som tillhör den alternativa ekonomins stad hittar man seminarierum, bibliotek för barn, butik med försäljning av ekologiska och rättvist producerade varor, bar och café med solidariska priser samt ett stort öppet torg där det hålls marknader och dit tusentals personer samlas på konserter till förmån för humanitära ändamål. De beskriver själva området som ett av de första i Europa som helt och hållet är ägnat åt ekonomisk aktivitet med låg miljöpåverkan, rättvis fördelning av värden och där människan och naturen står i centrum – utan jakt på vinster till varje pris.

– På söndagsmarknaderna finns producenter och hantverkare på plats och konsumenterna kan köpa produkterna utan några fördyrande mellanhänder, säger Enrico Erba, ordförande för föreningen som sköter La città dell’altra economia.

Han berättar att flera av handlarna också använder sig av Tibex, Roms alternativa valuta som är en förlängning av den mer kända lokala valutan Sardex på Sardinien.


Sedan platsen
övergavs som slakthus 1975 har den genomgått ett antal renoveringar och använts på en rad olika sätt, bland annat till kommunala kontor. Numera har den blivit en högst levande samlingspunkt som är välkänd i många kretsar. Då den drivs på ideell basis blir det möjligt för flera föreningar att ha verksamhet här: Gratis juridisk rådgivning till flyktingar utan papper och artistisk-motoriska aktiviteter för funktionshindrade barn är bara ett par exempel.

Och så finns här den sociala rörelsen Decrescita felice – lycklig nerväxt.

– Många tänker när de hör ordet nerväxt att det är synonymt med lågkonjunktur och leder till arbetslöshet. Men så behöver det inte vara. Om det är en vald och styrd nerväxt så kan det till och med skapa fler jobb, säger Maurizio Pallante, författare till boken Decrescita felice som inspirerade till grundandet av rörelsen med samma namn 2007. Idag har den några tusen medlemmar, utspridda på 51 kretsar i hela landet.


Maurizio Pallante
är på besök i Rom för att delta i en social sammankomst i den lokala Decrescita felice-kretsen. Ett 40-tal personer har samlats till knytkalas. Tallrikar och bestick har alla tagit med sig egna exemplar av för att undvika slit och släng. Även utdelningen av egentillverkade gåvor blir en uppvisning i vad man praktiskt kan göra för att bli mindre beroende av att ständigt köpa allt: Deodoranter gjorda med bikarbonat, marmelader, surdegsbrödsbas som sägs ha 300-årigt ursprung, tvålar, vin och en och annan stickad halsduk. Alltihop är en del av tankarna kring nerväxt, för ett viktigt fokus för rörelsen är just det praktiska och positiva. Vad kan jag göra, här, idag? Målet är inte att minska BNP i sig, utan att se till att vi konsumerar på ett rättvist och hållbart sätt inom ramarna för vad planeten klarar av. Maurizio Pallante ger två konkreta exempel på hur fel det kan bli om samhället fokuserar enbart på tillväxt.

– Om ett hus är dåligt isolerat drar det mer energi. Det blir dyrare för den som bor där och det är ett slöseri med resurser. Men det får BNP att växa! Om en familj däremot odlar grönsaker i sin trädgård så blir det ingen tillväxt i BNP, men familjen kanske blir självförsörjande på grönsaker, och det ökar välmåendet!

Han ger ännu ett exempel som visar på det absurda i att mäta enbart BNP. Om allt fler i befolkningen håller sig friska så konsumeras mindre medicin och då minskar BNP.


Att kunna
producera själv är en viktig beståndsdel i en mer hållbar ekonomi enligt Decrescita felice. Över hela Italien finns lokala cirklar med aktivister som träffas, diskuterar och går kurser som går ut på att bli mer autonom, till exempel genom att tillverka eget bröd, sy, göra egna hudvårdsprodukter, odla med permakulturmetoder och göra naturmediciner med hjälp av örter.

– Under två generationer har vi förlorat nästan all förmåga att göra saker själva. Och den som inte kan göra något själv måste köpa allt, säger Maurizio Pallante.


Nerväxtrörelsen
har utvecklats mer i Italien än i norra Europa. Det tror Pallante delvis beror på avsaknaden av ett starkt grönt parti.

– Vi har tagit den plats som det gröna partiet lämnat tomt. I Italien är det en politisk konstellation som aldrig antagit en självständig form. Det har utmålat sig som en del av vänstern och angripit miljöproblemen som om de kunde lösas med vanlig lagstiftning, utan en grundlig förändring av det ekonomiska systemet, säger han.

Han menar att avsaknaden av en stark miljörörelse har gett de olika regeringarna – från vänster till höger – en möjlighet att fortsätta sätta ekonomiska motiv framför ekologiska. Men att bara försöka behandla symptomen utan att ändra orsakerna kan inte ge betydande resultat, menar han.

– Genom försöken att få BNP att växa, med sysselsättningen som ursäkt, har man byggt allt mer på orörd mark, ökat hydrogeologiska risker, låtit företag förorena och olagligt gräva ned giftiga restprodukter i marken. På grund av detta har det blivit tydligt för många att orsaken till förödelsen är ekonomins strävan efter att ständigt öka varuproduktionen. Detta har skapat en trovärdighet för nerväxtteorierna.


En av
medlemmarna som insett detta och förändrat mycket i sitt liv sedan hon gick med för sex, sju år sedan är arkitekten Cinthya Costa. Hon har lärt sig en mängd nya saker och har själv gett kurser i att installera solpaneler. Nya kläder köper hon nästan aldrig längre och hon tillverkar många fler saker själv. Hon tycker sig också börja se en viss attitydförändring i Italien.

– Fler har börjat ändra sin livsstil, delvis av nödvändighet på grund av den ekonomiska krisen, men det finns också en spirituell aspekt. Tidigare levde många som om deras saker vore heliga, men med krisen och klimatförändringarna börjar det förändras.


Ordförande i
rörelsen är Lucia Cuffaro. Hennes idéer kring nerväxt når idag ut till en långt större publik än de egna medlemmarna, då hon varje lördagsmorgon medverkar i tv-programmet Uno mattina där hon visar publiken hur de själva kan tillverka mat, hudvårdsprodukter, rengöringsprodukter och återvinna saker som annars skulle slängas. Hennes vinjett heter Chi fa da sé… och syftar på ett gammalt ordspråk som menar att den som gör något själv gör det bättre.

– Om man lär sig om vilka substanser som finns i de produkter vi dagligen använder kan var och en av oss själva agera för att förändra vår livsstil och undvika produkter som många gånger kan vara skadliga för miljön och vår hälsa, säger hon.

Hon är glad över att medvetenheten om begreppet nerväxt vuxit i Italien.

– Vår premiärminister Renzi talade till och med om nerväxt i sitt inledningstal under riksmötets öppnande i september. Det var visserligen i negativ bemärkelse, men det betyder ändå att det finns i medvetandet. Till och med påven har gett ut en encyklika om miljöproblemen och konsumtionen, säger hon.

Och det är just att sakta men säkert ändra våra föreställningar om vad ett framgångsrikt samhälle är som är syftet med Decrescita felice. Att sätta människan i centrum, värdera tiden som vi spenderar med varandra mer i stället för produkterna vi omger oss med. Man vill också skapa ett starkare socialt nätverk där man kan byta produkter och tjänster med varandra, med miljöfördelar och förbättrade levnadsvillkor som resultat.

– Vem är lyckligast? Den som arbetar hela dagen för att få en högre lön för att kunna köpa allt fler produkter som slängs med allt högre hastighet, eller den som arbetar mindre och spenderar mer tid med personerna den älskar? Den som bara köper saker hen behöver kan leva på en mindre lön. Så vem av de två avstår egentligen från något? säger Maurizio Pallante.

Han menar att det är nödvändigt att skilja på två liknande men olika begrepp: Merci – vanliga handelsvaror på marknaden och Beni – en form av mer allmännyttiga varor och tjänster som uppfyller ett grundläggande behov eller en önskan hos personer.

– Nerväxt bygger på att minska omfattningen av varor som inte uppfyller ett behov hos någon samtidigt som de nödvändiga, nyttiga varorna kan vara kvar och gärna bytas utan kommersialisering. Nerväxt betyder alltså inte mindre, utan mindre i de fall då det är bättre så.


Ekonomisk kris,
ekologisk kris och humanitär kris. Allt hänger ihop och det blir allt tydligare i världen. Italien har märkt av det de senaste åren genom en ökande statsskuld, en allt högre arbetslöshet och en rejäl försämring av arbetarnas villkor. Tillfälliga arbeten har blivit allt vanligare och den senaste formen av anställning är endagarskontrakt där du kan bli uppsagd från en dag till en annan. Därför har frågan om nerväxt blivit allt mer angelägen, menar Maurizio Pallante.

– Orsaken till kriserna vi ser är tillväxten. Därför kan den inte vara lösningen. Vårt ekonomiska system tvingar alla företag att investera i ny teknologi för att ständigt öka produktiviteten. De som inte gör det hamnar utanför marknaden. Men det betyder att vi ersätter människor med maskiner och ökar arbetslösheten. Och vem ska då ha råd att köpa alla dessa nya produkter? De ökar utbudet men minskar efterfrågan!

Han talar vidare om hur skuldsättningen är det som har fått hjulen att fortsätta snurra, och hur bankerna idag skapar pengar ur tomma intet genom nya lån. Men med det skapas också bubblor som till slut spricker.

– Idag kan riksbankerna skapa så många sedlar de vill. Men naturen har resurser som till sist tar slut. På detta sätt ökar vi både den ekologiska och ekonomiska krisen.

Vägen ut är enligt honom ett nytt tankesätt. Om han skulle få politisk makt idag skulle han börja med att energieffektivisera hushållen. Det skulle innebära en minskning i BNP utan att välbefinnandet minskar. Det skulle dessutom minska påverkan på klimatet och ge fler jobb, menar Pallante.

– Vår rörelse vill visa att ett minskat slöseri med resurser kan uppnås med såväl effektiv teknologi som en förändrad livsstil, samtidigt som man kan övervinna den ekonomiska och ekologiska krisen och öppna en ny fas i mänsklighetens historia, säger Pallante.


Han liknar
en lågkonjunktur med en person som svälter, medan nerväxt kan ses som en person som är på diet.

– Den första är ofrivillig och okontrollerad medan den andra handlar om en medveten och vald reduktion av produkter som inte skapar någon nytta.

För att hitta en balans i samhället tror Pallante att vi behöver dra ner på tiden vi lägger på jobb, produktion och konsumtion och istället lägga mer tid på de relationer som är viktiga för oss.

– Det är som Robert Kennedy sa i ett av sina tal, att BNP ”mäter allt förutom det som verkligen gör livet värt att leva”.

Madeleine Johansson

Lisa byggde
sitt eget hus


 

Hon vill leva inom ramen för vad både hon och naturen har råd med. Med ett lån från JAK Medlemsbank köpte Lisa Lund en tomt och byggde sitt alldeles egna hem.

Solljuset snirklar sig fram genom en skogsglänta i Sörmland och speglar sig i fönstren på Lisa Lunds faluröda timmerstuga. Det är andra vintern hon bor här med el från solceller, värme från ved och vatten från pump på gården.

– Jag vill ha ett liv utan allt för höga kostnader, där jag inte behöver lägga all min tid på att jobba, säger hon.

– Och jag vill känna att det jag köper är verkligt för mig. Något jag har råd med. Inte uppblåsta värden.

Trots enkelheten är det svårt att tänka sig att det inte fanns något hus alls här när Lisa Lund köpte tomten – med lite skog och ett fält – för tre år sedan. Timmerstommen kommer från ett gammalt sädesmagasin hon hittade på Blocket, monterade ned, fraktade hit och byggde upp igen på en berghäll. Varenda gammal spik rätades ut, kokades i linolja, och användes igen. Varenda medföljande planka putsades och blev en vacker tilja. Tak och golv isolerade hon med lin, och väggarna gjordes släta med den gamla metoden lerklining. Mitt i stugan murade hon en värmande massugn, med en vedspis att laga mat på åt ena hållet.

Det mesta gjort med återvunnet material, och förutom JAK-lånet på 350 000 kronor har hon kunnat betala allt med det hon får över på sin 65-procentiga lärarlön.

– Jag har lång amorteringstid och låga månadsbetalningar, säger hon.

Förutom att hon fick hjälp med spisen har inga hantverkare varit inblandade.

– Man kan mer än man tror. Men det krävs insikt i att man kommer att få göra om. Man måste tycka om själva processen och inte bara längta efter att det ska bli klart, säger Lisa Lund, vars enda tidigare byggerfarenhet är att hon varit med och renoverat ett gammalt torp.

Hon vill gärna inspirera andra som vill göra likadant.

– Det finns så mycket i byggbranschen som är konstigt idag. Men tittar man på de här gamla timmerhusen ser man vad som fungerar i längden. Mitt hus lämnar inga fula spår i naturen den dag någon vill ta bort det.

– Och så är det jätteroligt! Mitt hus har blivit till helt utifrån vem jag är, både estetiskt och praktiskt.

Lisa Lund tycker det är skönt att ha ett hem där hon kan fixa allt som går sönder. Det finns inga ledningar hon inte kan hantera, och hon är inte beroende av några kraftbolag med miljöförstörande affärer.

– Man kan inte ställa sig utanför allt man inte gillar, men det är en befriande känsla att göra det när man kan, säger hon.

Karin Backström