Redan 2009 publicerade italienaren Vincenzo Girolamis en artikel (pdf-fil) som visade att bin dör inom några minuter om de dricker vattendroppar som sipprar ut via bladen på majsplantor som behandlats med neonikotinoider. Dessa droppar kan innehålla giftkoncentrationer i nivå med den aktiva ingrediensen vid besprutning med växtskyddsmedel. Och 2010 hävdade den holländske toxikologen Henk Tennekes i sin bok The Systemic Insecticides: A Disaster in the Making att de negativa effekterna av dessa bekämpningsmedel inte bara gällde bin och andra insekter. Även jord och grundvatten förgiftas. Och dessutom: neonikotinoiderna uppför sig inte som vanliga bekämpningsmedel, där giftverkan hänger samman med dosen. De liknar snarare carcinogena ämnen, som kan ha skadlig verkan vid vilken dosnivå som helst, skriver han. Och giftverkan sprider sig i näringskedjan, menar Tennekes, som i detta såg en orsak till att antalet fåglar minskat i Holland.

Debatten har alltså redan pågått i flera år, när nu den amerikanska forskargruppen – som leds av Jeffery S Pettis, biexpert vid USAs jordbruksdepartement – kommer med ytterligare bevis. Man kan i korthet säga att de visar hur även ytterst små mängder av giftet (till och med så små att de inte kan mätas) försvagar bina och deras larver, så att de blir mer mottagliga för sjukdomar. I USA, där tilltagande bidöd ses som ett stort nationellt problem, var förra vintern den femte i rad då minst en tredjedel av bisamhällena dog ut.
”Samverkan mellan pesticider och patogener (bekämpningsmedel och sjukdomsalstrare, min anm) kan vara en viktig bidragande orsak till den ökade dödligheten bland honungsbin, inklusive colony collapse disorder (bisamhälles-död), liksom minskningar bland andra pollinatörer”, sammanfattar Pettis.

Neonikotinoider är ett nervgift som efterliknar sättet att fungera hos vanligt nikotin, ”naturens eget” insektsbekämpningsmedel. Det vanliga användningssättet är betning, alltså att utsädet dränks in i bekämpningsmedel. Detta tas av förespråkarna till intäkt för att det är bättre än medel som sprutas på grödorna, eftersom man inte behöver använda lika stora mängder. Men å andra sidan innebär betning att giftet finns inuti plantan och ofelbart når alla som äter av växten, dess nektar och pollen.
Neonikotinoiderna har varit i bruk sedan början av 90-talet och finns i ett flertal varianter och varunamn. En av de mest omdiskuterade är Imidacloprid, som tillverkas av tyska kemiföretaget Bayer CropScience. I Frankrike förbjöds det redan år 2000, just på misstanken att det kunde orsaka bidöd. Även i Tyskland, Italien och Slovenien har flera preparat i denna familj förbjudits av samma skäl.
I både Storbritannien och USA är användningen riklig, men allt mer omdiskuterad. I USA kopplar GMO-experten Jeffrey Smith bidöden även till introduktionen av genmodifierade grödor i början av 90-talet. I en intervju med webb-tv-sajten Natural News säger han att neonikotinoider började användas i stor skala när GMO-grödorna introducerades i början av 90-talet. Av olika anledningar används en större mängd bekämpningsmedel på varje utsädeskorn av GMO-gröda – upp till fem gånger mer, enligt Jeffrey Smith.

I Sverige är Imidacloprid fortfarande tillåtet, och används bland annat vid odling av sockerbetor, raps och potatis. Ett av branschens argument är att man därmed kan minska mängden ”aktiv substans” avsevärt, jämfört med konventionella bekämpningsmedel. Så sent som i december 2011 hölls en workshop om neonikotinoider vid Sveriges Lantbruksuniversitet, där för- och nackdelar diskuterades, men där ändå ingen förespråkade förbud, att döma av sammanfattningen.

I en värld där framgång och välstånd mäts i tillväxtprocent kan det vara svårt att rätt värdera binas betydelse. I en rapport från FN-organet UNEP (pdf-fil) uppskattas värdet av denna ekotjänst till någonstans mellan 22,8 och 57 miljarder euro. Men man kan ju fråga sig vad alternativet skulle vara. Kan man skicka ut människor att handpensla alla dessa bipollinerade växter som ger mänskligheten långt mer än hälften av dess föda?

Att förbjuda vinst är inte önskvärt, och heller ingen framkomlig väg, eftersom en stor koncern alltid har lagliga bokföringstekniska möjligheter att redovisa en vinst någon annanstans eller kvitta den mot ett underskott.

De svenska politikerna verkar sakna konkreta förslag mot skattesmitandet.

Samtidigt har EU-kommissionen lagt ett lagförslag mot skatteflykt hos storföretag inom olje-, gas- gruv- och skogsindustrin som ska tvinga företagen att redovisa hur mycket skatt de betalar årligen i varje land.

Man kunde ju börja med att tillämpa det även för de ifrågasatta vårdbolagen?

Men det räcker inte. En stor mängd enskilda organisationer med flera kyrkor i spetsen har redan gjort noggranna utredningar av svagheterna i EU-förslaget, och har kommit med detaljerade förslag på tillägg. De vill att företagen för varje land även rapporterar in produktionsvolymer, försäljningssiffror, antal anställda och lönekostnader, vinster före skatt samt siffror över tillgångar. Då skulle man direkt upptäcka om skatter inte betalas i förhållande till storleken på den verksamhet ett bolag bedriver i ett visst land, och i ett visst projekt.

Politikerna kan ta för sig av en färsk utredning av nätverket Eurodad, där företagens upplägg och vägar att hindra dem redan finns beskrivna. Den globala fackföreningsrörelsen har också precis kommit med en rapport som pekar åt samma håll.

Visserligen är de här tilläggen utformade med tanke på världens fattiga länder, där storföretagen utnyttjar naturresurser och arbetskraft utan att ge särskilt mycket tillbaka till lokalsamhällena. Men vår svenska vård och omsorg verkar stämma in rätt bra på beskrivningen – råvaran som koncernerna utnyttjar är våra skattepengar som avsatts för vårdbehoven. Och medborgarna får inte särskilt mycket ut av det.

Så vem blir först med att föreslå att Sverige börjar använda sig av dessa regler i den offentliga upphandlingen?

För inte kan det väl vara så att regeringen tycker att den måste invänta EU-lagen? Forum Syd, Diakonia och ett fyrtiotal andra svenska organisationer i nätverket Concord Sverige skickade före jul ett brev till de tre berörda svenska departementen, med krav på att regeringen trycker på för en skärpning av EU-lagen i linje med Eurodads rapport, men har ännu inte fått något svar.

Behöver din favoritpolitiker tipsas så hittar man mer om regler för storföretag via Publish What You Pay. Aktuell information om skatteparadis finns på brittiska kampanjsajten Tackle Tax Havens.

Vare sig vi vill det eller ej är vi med om nerväxt.

Men medan oönskad nerväxt leder till arbetslöshet, sociala problem, ökade klyftor, oro och kris handlar planerad nerväxt om att förändra världen så att den blir en rättvisare, lyckligare plats inom jordens ekologiska ramar.

– Nerväxtprojektet skiljer sig radikalt från påtvingad negativ tillväxt. Det första kan jämföras med att frivilligt byta kost för att inte gå under av fetma på grund av överkonsumtion. Det andra kan liknas vid en påtvingad bantningskur som kan leda till döden, skriver den franska ekonomiprofessorn och nerväxtförespråkaren Serge Latouche i en krönika.

När Grus & Guld först skrev om nerväxt för tre och ett halvt år sedan (G&G nr 4/08) var begreppet tämligen okänt. I dag finns en bredare tillväxtkritik, men i Sverige stannar frågeställningarna ofta vid om fortsatt tillväxt är ekologiskt hållbart eller ej. Nerväxtdiskussionen, som har sitt ursprung i Sydeuropa, går bortom den frågan. Den berör hur vi ställer om till och utformar ett samhälle vars stabilitet inte står och faller med ökande bruttonationalprodukter. Den ställer viktiga frågor om de tillväxtberoende modeller vi har för allt från arbetsmarknadspolitik till pensionssystem, och för att lån och räntor ska kunna betalas tillbaka. Hur ska till exempel välfärden och pensionerna finansieras i en krympande ekonomi? Och hur ser en fördelningspolitik ut när inte alla hela tiden kan få det lite bättre? Hur vinner man demokratisk acceptans för att minska konsumtion och produktion?

Dessa och många andra frågor togs upp på den andra nerväxtkonferensen i Barcelona för två år sedan (G&G nr 3/2010). I år följs diskussionerna upp på den tredje nerväxtkonferensen i Venedig under rubriken: Den stora omställningen – nerväxt som en civilisationspassage. På dagordningen står huvudfrågorna: gemensamt ägande, arbetsliv och demokrati.

Konferenserna samlar framför allt forskare, men nerväxt handlar om långt mer än en akademisk diskussion. Sedan tidigt 2000-tal har nerväxtrörelser i Frankrike och Italien fört in décroissance och decrecita i den politiska debatten. Rörelsen har spritt sig, framför allt i södra Europa, och under nerväxtens fana förs det både en teoretisk diskussion, görs personliga levnadsval (t ex kollektivboende, frivillig enkelhet, ekoboende) och framförs politiska krav (t ex kortare arbetstid, fler kollektivbostäder, mer förnyelsebar energi, mindre reklam, medborgarlön).

Ursprunget till nerväxtrörelsen finns inte bara i insikten om att det inte går att bryta sambandet mellan miljöpåverkan och tillväxt. Den har även sin grund i ifrågasättande av kulturell likriktning, strävan efter global rättvisa, fördjupad demokrati, längtan efter ett långsammare samhälle, konsumtionskritik…
Medan tillväxtkritiken i Sverige hittills främst har fokuserat på ekologin, omfattar den sydeuropeiska nerväxtdiskussionen även vad det innebär att vi människor blivit ”tillväxtberoende”. Den väjer inte heller för de svåra frågorna om våra tillväxtberoende samhällssystem – eller blundar för de globala orättvisorna – vilket gör den viktig att följa av flera skäl.

Bild 1: Marc Lagroy med den franska nerväxtrörelsens symbol, snigeln
Bild 2: Grupparbete på nerväxtkonferensen i Barcelona, 2010
Foto: Karin Backström

Läs mer på t ex:
http://degrowthpedia.org
http://degrowth.org/links
http://montreal.degrowth.org/
www.supermiljobloggen.se/2011/10/fran-tillvaxtkritik-till-nedvaxtpolitik.html

Miljörörelsen i USA kunde räkna hem en lika viktig som överraskande seger i onsdags, när president Obama lät meddela att han stoppar planerna på att bygga en 270 mil lång pipeline från de kanadensiska tjärsandsfälten i Alberta ner till raffinaderierna vid Mexikanska Golfen i Texas.

Byggandet av denna ”Keystone Pipeline” har framför allt sedan i somras vuxit fram som en central fråga på den politiska agendan i USA, med stort symboliskt värde. Ska man bygga vidare på fossilbränslesamhället till vilket pris som helst? Att utvinna olja ur tjärsand är inte bara synnerligen miljöskadligt där brytningen sker, utan bidrar även kraftigt till växthuseffekten. Och ska man sedan förvärra detta ytterligare genom att skicka iväg oljan i en lång rörledning genom känsliga natur- och jordbruksområden, tvärs över en gigantisk underjordisk vattenreservoar, som utgör en ovärderlig resurs för USA?

Beslutet borde inte ha varit svårt. Men oljebranschen är mäktig, och lika flink när det gäller att ställa ut osäkra löften om nya jobb, som man är med att ösa ner pengar i politikers kampanjkassor. ”Big Oil” är helt enkelt van vid att få sin vilja fram. Den här gången har man dessutom haft den kanadensiska regeringen på sin sida i lobbyarbetet.

Säkert hade de fått sin vilja fram nu också, om inte protesterna varit så starka och samlat så brett stöd – urbefolkningen i tjärsandsområdet sida vid sida med Texasbönder och miljöaktivister från hela Nordamerika. Med en hel palett av arbetsformer har man fört fram budskapet. Gräsrotsmobilisering såväl som strategiskt riktad information och genomtänkta ickevåldsaktioner och demonstrationer som den i början av november då 12000 demonstranter omringade Vita Huset.

På den politiska nivån har oljeledningen blivit en bricka i det intrikata maktspelet mellan presidenten och republikanerna. Obama har velat undvika att fatta något beslut om ledningen före valet nästa år, för att inte reta upp någondera sidan. Men strax  före jul lyckades republikanerna få frågan inbakad i ett skattebeslut i kongressen, som innebar att beslut om oljeledningen måste fattas inom två månader. Man tvingade alltså upp frågan på bordet, mot presidentens vilja.  Antagligen tyckte republikanerna att man var listiga, enligt principen att ”det som går emot presidentens önskan måste vara bra för oss”.

Men frågan är vem som är listigast i detta rävspel. Obama nyttjade inte ens hela betänketiden. Redan efter en månad sa han nej till det kanadensiska bolaget TransCanadas ansökan om att bygga oljeledningen. Motiveringen var helt krasst att med en deadline så snart inpå hinner man inte utvärdera vilka konsekvenser projektet skulle få. Därför var det lika bra att sätta ner foten direkt.

TransCanada har möjlighet att komma in med en ny ansökan för en alternativ dragning, men man kan ändå inte komma ifrån att miljön och dess vänner vunnit en väldigt viktig delseger. Både på grund av beslutet i sig, och för att miljö- och klimatproblematiken i alla fall i någon mån kommit upp på den politiska dagordningen.

Och miljörörelsen sänker inte garden. Redan i morgon, måndag den 23 januari, samlas man till en ny demonstration vid Capitol Hill i Washington. Fem hundra ”domare” ska blåsa i visselpipor, som symbolisk protest mot att så många kongressledamöter låter sig smörjas av pengar från oljebolagen. Sådana politiker borde helt enkelt utvisas från den politiska banan, menar man.

”Vi måste ta ifrån olje-. gas- och kolindustrin deras rätt att använda atmosfären som en soptunna där de utan att betala för sig kan dumpa sin koldioxid”, skriver Bill McKibben, en av ledarna för proteströrelsen på hemsidan www.tarsandsaction.org.

Med tanke på hur lite som i övrigt rapporteras i svenska medier om efterspelet till katastrofen i Fukushima för drygt nio månader sedan kan man få intrycket att det hela är på väg att ebba ut och återgå till något slags normalläge.

I själva verket är det precis tvärtom.

För det första fortskrider katastrofen, med konsekvenser som framträder bit för bit. Fast utan den omedelbara dramatik som fanns vid jordbävningen och tsunamin i mars.

För det andra har denna katastrof lett Japan in i en omställningsprocess av sådant format, att även de radikalaste förslagen om svensk kärnkraftsavveckling snarast framstår som sprungna ur kärnkraftskramares tankesmedjor.

Vad gäller konsekvenserna av de radioaktiva utsläppen kom precis i dagarna en rapport från forskare i USA. Utifrån statistiskt underlag konstaterar de att den radioaktivitet som drev in över USA efter katastrofen ledde till 14000 dödsfall under 14 veckor – den största ökningen gentemot vad som skulle varit statistiskt normalt har skett bland barn under ett år. Studien publiceras i decembernumret av den vetenskapliga tidskriften International Journal of Health Services  och är vetenskapligt granskad genom s k peer-review. Utförligt referat i Wall Street Journals Marketwatch.

I en kommentar påpekar en av dess författare, Joseph Mangano, vikten av att fortsätta studera hälsoeffekterna runt om i världen, och att resultaten spelar stor roll för kommande beslut om nya kärnraftsreaktorer, liksom för hur länge man ska behålla dem som redan är i drift.

Om nedfallet i USA, tvärs över Stilla Havet från Fukushima, får sådana konsekvenser – hur ska det då inte vara för japanerna själva?

Greenpeace har ett delsvar. I mitten av december redovisade miljöorganisationen resultatet från mätningar i staden Fukushima, som ligger 80 km ifrån de havererade reaktorerna, och har närmare 300 000 invånare. Man konstaterade att människor som bor där utsätts för doser enbart från omgivningen som ligger tio gånger högre än gränsvärdena. Därtill ska läggas vad de får i sig via inandning och föda, men hur mycket det är vet man inte, för det är svårare att mäta och myndigheterna har ingen koll.

Vid en del parker i staden finns skyltar som säger att man på grund av strålningsrisken inte bör vistas där mer än en timme per dag. Lekplatser gapar tomma, eftersom förnuftiga föräldrar inte vill sätta sina barn i radioaktiva sandlådor. Inte ens hemma kan folk känna sig säkra, för de regeringsprogram som ska undersöka och sanera nedsmutsade miljöer fungerar inte. De drabbade kommer att fortsätta lida under lång tid, konstaterar Greenpeace.

Jag klagade inledningsvis över bristen på uppföljande rapportering i svenska medier. En av de journalister som ändå varit i Fukushima City är frilansen Johanna Lagerfors. Faktiskt samtidigt med att Greenpeace gjorde sina mätningar. Hon skriver mycket levande och inkännande om besöket i ett par inlägg på sin blogg.

Tomas Kåberger, som till nyligen var generaldirektör för den svenska Energimyndigheten, men som nu bland annat är ordförande i en japansk stiftelse för förnyelsebar energi, skriver i tidningen Miljöaktuellt om hur japanska myndigheter mörkade katastrofens omfattning, och om allvaret i konsekvenserna. Miljoner japaner tvingas leva med strålningsnivåer som egentligen borde föranleda åtgärder av olika slag, men av ekonomiska skäl är de nödvändiga åtgärderna helt enkelt inte genomförbara. Nu har hundra tusen människor evakuerats från de havererade reaktorernas närområdet. Men om man hade tillämpat samma kriterier som efter Tjernobylkatastrofen i Ukraina skulle många, många fler ha evakuerats.

Och ända nere i Tokyo är det radioaktiva nedfallet så stort att man har anledning att vara bekymrad. Inte som besökare, ”men att räkna på de tänkbara konsekvenserna när tiotals miljoner människor utsätts för dessa risker är sorgligt”, konstaterar Kåberger, och nämner särskilt risken för plutonium och andra alfastrålande ämnen, som är oerhört farliga även i minimala mängder.

Om det i Sverige inte hörts mycket om dessa långsiktiga följder av katastrofen i Fukushima så är en annan del av efterspelet minst lika okänd: att den ena efter den andra av Japans kärnkraftsreaktorer kopplats ner. I slutet av november var bara tio av 54 reaktorer i drift – och fler på väg att stängas av.

Inte för att det fattats något beslut om snabbavveckling; orsaken är helt enkelt att regionala organ inte ger igångsättningstillstånd efter att reaktorer varit avställda för översyn – så är nämligen rutinen i Japan. Men nu har kärnkraften blivit så impopulär att den politiker som vill bli omvald helst avstår från att trycka på startknappen.  I prefektoratet (länet) Fukushima har de styrande politikerna redan bestämt sig: alla de tio reaktorerna i deras område måste avvecklas, inte bara de som förstördes av jorbävningen.

En av Japans ledande ekonomer, Tatsuo Hatta, säger i en alldeles färsk intervju för en australisk webbsajt att han inte tror på någon framtid för kärnkraften i Japan – av framför allt två orsaker: avfallsfrågan är inte löst och kärnkraften för med sig kostnader som hittills inte räknats in i kalkylerna – Hatta syftar på försäkrings- eller riskpremie för eventuella olyckor, och på kostnaden för att bli av med avfallet.

Inget är förstås säkert ännu. Det har ännu inte gått ett år sedan olyckan. De lokala myndigheterna kan ändra sig, och trycka på ett antal startknappar, men mycket talar ändå för att Japan på allvar är på väg bort från kärnkraftssamhället.

Går då landet under, i mörker och elbrist?

Inte precis, även om nedsläckning områdesvis genomförts och kraftig sparsamhet påbjudits. Men man går också över till naturgas för elproduktion, och i viss mån kol. Inte det bästa för klimatet, det är sant. Men alternativen växer också snabbt. Hustak fylls med solpaneler, staten ger bidrag, husägaren kan leverera eventuellt elöverskott ut på nätet. Vindkraften vinner mark, och sägs nu kunna ge billigare el än kärnkraften även i Japan.

En positiv utveckling, mot tragisk bakgrund. Och här finns mycket att lära, på flera plan.

Tomas Kåberger sätter fokus på kärnfrågan:

”En tiondel av den reaktorkapacitet som stängts i världen har stängts efter bränslesmältor eller explosioner. Med cirka 500 reaktorer i drift eller under byggande måste denna kvot bli bättre. Reaktorer måste stängas innan de havererar. Frågan är hur man gör för att driva reaktorerna till just innan de havererar.”

Det enda rimliga svaret är förstås att de måste avvecklas så fort som möjligt. Och när det gäller att identifiera gränsen för det möjliga har Sverige en hel del att lära av Japan.

Efter två dagars övertid blev det alltså slutligen en överenskommelse och en färdplan, men kartbilden handlar mer om förhandlingsvägen än om klimatet. Det återstår att, under de närmaste åren, fylla på med konkret innehåll, vilket bland annat Naturskyddsföreningen påpekar i en pressrelease.

Varför är det då så erbarmligt svårt att komma fram till de nödvändiga åtgärderna?
Till syvende och sist handlar det förstås väldigt mycket om tillväxten – att alla vill se sina ekonomier växa, att de på kort sikt ser den som nödvändig. Kina, Indien och andra utvecklingsländer behöver den för att kunna leva upp till befolkningens förväntningar på fortsatt standardhöjning, USA för att komma upp ur den djupa lågkonjunkturen, Europa för att få bukt med den skenande skuldkrisen. Visserligen hörde EU, tillsammans med en grupp u-länder, till de pådrivande vid Durban-mötet, men även EUs klimatmål är alltför lågt satta, med sin målsättning om 20 procents minskning av koldioxidutsläppen fram till 2020. Och EU förmår inte ens leva upp till detta. Förra året ökade utsläppen med 2-4 procent.

Det handlar också om att kortsiktigt tänkande vinner över långsiktigt. Det är enklare att fortsätta på fossilbränslespåret än att växla in på alternativ bana. Därför inviger Kina och Indien fortfarande nya kolkraftverk på löpande band – oklart om det tillkommer två, tre eller ännu fler varje månad. Det finns till och med uppgifter om att det är så många som ett varannan dag…

Därför grävs det nu allt djupare i fossilbränsleträsket. Tjärsand och skiffergas i USA och Kanada, djuphavsolja på flera håll, inte minst i Arktis – med växande risker för miljön. Och pressen är hård på president Obama att godkänna en kontroversiell pipeline genom känsliga områden.

Det kortsiktiga behovet av tillväxt står alltså emot det långsiktiga behovet av att komma bort från fossilbränslena. Därmed väcks frågan om det är möjligt med så kallad decoupling/frikoppling, dvs tillväxt utan ökade utsläpp. En fråga som den svenska regeringen besvarar med ja, med hela armen pekande på det senaste årtiondets statistik. Fast då undviker man, strategiskt nog, att ta hänsyn till ändrade produktions- och importmönster, där vi i allt högre grad importerar sådana produkter som ger upphov till stora CO2-utsläpp, i stället för att tillverka dem själva. En form av matematik som avfärdas av en rad experter, bl a britten Tim Jackson, professor i hållbar utveckling vid Surrey University (intervjuad i Grus & Guld nr 2/2011). Se även ASPO Sveriges hemsida.

Den amerikanske författaren Richard Heinberg vid Post Carbon Institute sammanfattar läget i sin analys efter Durban-mötet med att vi skjuter upp seriösa klimatåtgärder för den ekonomiska tillväxtens skull. Men till följd av detta kan vi snart nog drabbas av översvämningar, migrationsvågor och allehanda katastrofer som omöjliggör tillväxt i vilket fall:

Here’s the bitter irony: we are postponing serious climate action for the sake of immediate economic growth. But with a flood here, a drought there; with a famine here, a mass migration there, we soon arrive at a place where economic growth is unachievable in any case.

 Med andra ord: tillväxten gräver sin egen grav. Vilket kanske i någon mening kan ses som hoppfullt – men tyvärr kommer ju en oordnad reträtt att ta längre tid och leda till större kaos, med mer lidande, än en planerad omställning skulle göra.

En av rörelsens inspirationskällor, 15 maj-rörelsen i Spanien, packade ned tälten på Plaza del Sol i Madrid efter mindre än en månad. I stället arbetar ”los indignados” nu med direkta aktioner. De förhindrar till exempel vräkningar av människor som inte kan betala sina bolån, ordnar stora demonstrationer och engagerar sig i den politiska processen.
I en artikel i Yes Magazine menar Luis Moreno-Caballud och Marina Sitrin, aktiva både i Occupy Wall Street och 15 maj-rörelsen att Occupy nu står i en möjlig vändpunkt där tyngden kan förskjutas från protester till skapandet av konkreta lokala alternativ.
Även om de anser att ockupationerna av fysiska platser har en stark symbolisk betydelse så påpekar de att det viktigaste är vad som har skett på torg runt om i världen under hösten: Människor med olika bakgrund har byggt upp små miniatyrsamhällen där alla fått komma till tals och där man har löst praktiska problem gemensamt.
I Spanien finns det inte längre några tält på torgen, men 15 maj-rörelsens betydelse känns över hela landet. Människor som drabbas av problem orsakade av den ekonomiska krisen fortsätter att hjälpa varandra, fortsätter att formulera motstånd, fortsätter att försöka formulera och driva igenom politiska alternativ.
– Visst har den här rörelsen åstadkommit saker.Viktigast är att den har skapat en ny kollektiv medvetenhet om vikten av att en stor del av befolkningen visar sitt missnöje och agerar, säger professor Jaime Ferri vid Complutenseuniversitetet i Madrid till nyhetsbyrån IPS.

Många har kritiserat Occupyrörelsen för svepande paroller och oklara krav.  Andra har hävdat att det behövs fortsatta massprotester i kombination med strejker för att nå verklig förändring. Åter andra anser att förändringen redan är här, att Occupy har förändrat hela debattklimatet. Eller som författarna till den första boken om Occupy Wall Street i USA, skriver: ”Det är inte längre gångbart att komma med förslag som bara gynnar en hundradel av befolkningen.”

Den 10 december är utlyst till ny global aktionsdag.

Foto 1: Darren Kirby/Flickr CC – Foto 2: Karen Bryan/Flickr CC

Men när alla sådana berättelser ställs bredvid varandra, och ges en plats i berättelsen om hur samhället förändras, kan det privata bli politiskt.

Protesterna på Wall Street formulerade från början en slogan om att man var de 99 procenten, de som inte tjänar på det nuvarande finanssystemet. På internet samlas nu personliga berättelser från människor på webbplatser som www.viar99procent.se. Där kan man jämföra sig med andra, och kanske ta ett steg mot att lägga av sig sin skuld.

Visst kan man hitta tillplattande kommentarer på sociala forum, där skribenterna bryskt uppmanas att sluta gnälla. Men det här handlar om ett i grunden politiskt arbete, och frågan är vart det kan leda när berättelsen om våra moderna samhällen börjar skrivas om. Kan fördelningssystem och grundtrygghet fortfarande rustas upp och innefatta alla? Eller är välfärdssamhället redan dött och begravet, och vad sätter man i så fall idag förhoppningarna till? Är det så att det krävs ett totalt nytt sätt att se på ekonomi, behov och önskningar?

Oavsett vilket, så är berättelsen i full gång och nya kapitel läggs till dagligen. Följ den svenska på webbplatsen ”Vi är 99 procent”: www.viar99procent.se. Den amerikanska förlagan finns på: http://wearethe99percent.tumblr.com

Men de andra då? De 1 procenten?

Det finns en del även i den gruppen, som berättar sin personliga historia och deklarerar att de står enade med de 99 procenten.

De flesta av de amerikanska privilegierade uttrycker en förhoppning att alla andra i samhället också ska få tillgång till de fördelar de själva haft, en bra utbildning, all hälsovård de behöver och en trygghet i att alltid ha mer pengar än man någonsin kan göra av med. Hur det skulle gå till går de inte närmare in på, förutom att många av dem ber att få bli högre beskattade.

Någon liknande sida med svenska rika och privilegierades berättelser har jag däremot inte kunnat hitta. De finns ju de med, men kanske står de inte på de 99 procentens sida? Eller har de inte behov av att uttrycka det?

De senaste dagarna har jag tillbringat sammanlagt mer än ett dygn i Zuccotti Park. Pratat med folk, tagit bilder, försökt förstå vad som pågår. Och det har varit en av de starkaste och märkligaste upplevelser jag någonsin utsatts för, om man bortser från  den privata sfären. Det kommer att skrivas böcker och avhandlingar om Occupy-rörelsen, filmer kommer att produceras i mängd. Det som sker i Zuccotti Park är så mångfacetterat och färgstarkt, där finns så många människoöden samlade, där pågår så många spännande processer, och där ligger en sådan energi i luften att man nästan kan ta på den.

Ett exempel: Man har inte tillstånd att använda mikrofon och högtalare. Vad gör man då vid stormöten. när en person måste överrösta trafiken och höras över en stor yta? Jo man tar till den mänskliga mikrofonen. Talaren säger en mening eller en halv, de som står inom hennes hörhåll upprepar i kör vad hon just sagt, så att alla kan höra. Om det är riktigt många vid mötet, då upprepar man i ett steg till – och så svallar orden ut över folkmassan likt vågor.

Detta system med mänsklig mikrofon utvecklas snabbt till något mycket mera än en praktisk funktion. Effekten blir en helt annan än om man talat via mikrofon och högtalare. Som om talaren och de tilltalade formar talet tillsammans. Och vid diskussioner och meningsbrytningar upprepar alla även meningsmotståndarens inlägg. Man kan fundera kring vilka psykologiska effekter som detta leder till.

En annan stark bild från min sista dag vid Liberty Plaza, söndagen den 30 oktober:

Till denna stora, brokiga skara av helhjärtade ”ockupanter” kommer ett gäng från stadens ”faith community” – kristna, muslimer, judar, hinduer. Och de bär på en modell av den gyllene kalv som beskrivs i Gamla Testamentet. Den som folket skapade medan Moses var uppe på berget och hämtade ner de tio budorden och som sedan dess stått som bild för hur människor skapar sig falska gudar.

En efter en stiger de religiösa
representanterna fram och håller brandtal till stöd för ockupanterna. Präster från olika kyrkor, en imam, en rabbin, Efteråt frågar jag en av dem om de är representativa för vad de olika religionerna står för i New York. Ja, absolut, säger han. ”Om det skulle sättas in polis mot ockupanterna här kommer det att bli uppror i hela New York”.

När mörkret fallit ställer sig den legendariska vänsteraktivisten Angela Davis i trappan ner till parken och kopplar upp sig mot den mänskliga mikrofonen. Hon förklarar att denna rörelse är jämförbar med medborgarrättskampen på 60-talet och folkmassan integrerar hennes ord i sina egna, med repetitionens kraft:

”…..ni har förnyat….NI HAR FÖRNYAT…..vårt gemensamma engagemang…..VÅRT GEMENSAMMA ENGAGEMANG…..ni har påmint oss…..NI HAR PÅMINT OSS…..att det fortfarande är möjligt…..ATT DET FORTFARANDE ÄR MÖJLIGT……att bygga…..ATT BYGGA…..levande gemenskaper för motstånd och protest…..LEVANDE GEMENSKAPER FÖR MOTSTÅND OCH PROTEST…..”

Sedan fångas den nu 67-åriga aktivistveteranen in av teve-kanalen CNN, till liveintervju via direktlänk mot redaktionen i Atlanta.

För demonstranterna handlar det nu om att kämpa sig igenom New York-vintern, som kan vara bitande kall. Inget slutdatum är satt för protesten.