På en affisch från den globala småbrukarrörelsen Via Campesina reser sig grönskan och vattnet till en knuten näve. Budskapet lyder: gör inte naturen till en handelsvara!
Runt om i världen – särskilt i syd – mobiliserar sociala rörelser mot tanken på att det naturen bistår oss med – allt från pollinering till rent vatten – ska värderas i pengar. De oroar sig för att naturen ska kunna köpas och säljas på en marknad. De befarar att storföretag och rika länder kommer att tjäna pengar på att handla med ekosystemtjänster och att världens orättvisor på så vis ytterligare ska förstärkas.

Två decennier efter FNs förra miljökonferens i Rio de Janeiro, som bland annat resulterade i Agenda 21 och klimatkonventionen, har inte mycket hänt. Tvärtom har läget för planeten blivit än mer akut. Och när världens länder nu åter samlas står hoppet till skapandet av en ”grön ekonomi”. Vad detta oprecisa begrepp, som är ett av konferensens två huvudteman, innebär råder det dock långt ifrån konsensus om. Åtskilliga rapporter har skrivits och diskuterats i förberedelserna för mötet.

En tanke som fått stort genomslag handlar om att ge naturen ett ekonomiskt värde. Idén har grundligt studerats och lanserats i det internationella projektet, Teeb (The economics of Ecosystems and Biodiversity) som genomfördes inom ramen för FNs miljöprogram för några år sedan. Med hjälp av experter från hela världen visade studien på de enorma ekonomiska värden som förspills när vi inte bevarar ekosystem och biologisk mångfald, och jämförde med vad det skulle kosta att bevara och skydda desamma.

– Den ekonomiska rationaliteten driver världen. Ingen lyssnar på dig om du inte kan visa siffor, säger projektets ledare Pavan Sukhdev.
Han lämnade jobbet som chef för den globala marknadsavdelningen på Deutsche Bank för att leda Teeb-studien och även basa över FN-projektet Green Economics Initiative. När han i maj besöker Stockholm på inbjudan av tankesmedjan Global utmaning har han svårt att förstå farhågorna om att ett pris på naturen skulle innebära en utförsäljning av ”moder jord”.
– Det är inte detta Teeb handlar om. Det handlar inte heller om att skapa några enkla cost-benefit modeller som ska gälla för hela världen, utan det handlar om att förhindra naturens osynlighet i räkenskaperna vilket leder till dåliga avtal och undermålig politik.
När det gäller handel med natur på en marknad – det vill säga handel mellan flera parter – framhåller han att det inte finns många exempel på det i Teeb. I stället pekar han på att det oftast handlar om ekonomiska uppgörelser mellan endast två parter, ofta offentliga instanser, vilket han är ganska glad för.
– Jag tycker inte att vi ska vara så fokuserade på marknader. Om det leder till att ekosystem räddas så ok, men marknaden har inte lyckats med det hittills, säger han.

Han ser risker med att värdera naturen i pengar, och flera av dem diskuteras också i en av Teeb-rapporterna. Pavan Sukhdev menar dock inte att svårigheterna är skäl att låta bli att sätta ett pris på ekosystemtjänsterna.
– Vi är i ett tidigt stadium och måste visa att det finns sätt att gå vidare trots att det finns utmaningar. Lösningen är inte att värdera naturen till noll.

I Teeb projektet framhålls även att det finns andra viktiga sätt att värdera naturen än i pengar, men Maraja Riechers, som nyligen lade fram en masteruppsats vid Göteborgs universitet i ämnet konstaterar:
– Även om Teeb respekterar andra sätt att värdera än i pengar, så slår man fast att ekonomi är det mest övertygande språket i världen. Genom att använda det dominerande systemet, stärker man dess maktposition och tystar andra röster såsom urbefolkningar eller naturen själv. (min översättning från engelska.)

Urbefolkningar, familjejordbrukare och småbönder i världen tänker inte låta det ske. Den 5 juni har Via Campesina med flera utlyst en global protestdag.

Mer om innehållet Teeb-rapporterna kan läsas på Bank of Natural Capital
Mer om Teeb kan också läsas i nästa pappersupplaga av Grus & Guld som är ute den 14 juni.

Men i veckan visade SVTs Uppdrag granskning hur man åkt till ryska Karelen och hittat över 400 år gamla träd som avverkats för Ikea. Med andra ord urskog, naturskog, som kalhuggs.

Problemet är att det står i FSCs regler att man får avverka urskog om det sker på ett ansvarsfullt sätt.

Från Svenska naturskyddsföreningen säger man att det kvittar om urskog certifierats eller ej, den ska inte avverkas i alla fall. I Sverige har vi inte mycket urskog kvar. Och nu håller alltså Ikea på att avverka den ryska. Den ideella föreningen Skydda skogen var de som visade SVT runt i Karelen och de har nu i helgen tillsammans med Fältbiologerna demonstrerat utanför flera Ikea-varuhus i Sverige.

Foto: Robert Svensson, Skydda Skogen

Ikeas skogschef Anders Hildeman säger till SVT att den ryska skogen är äldre än den svenska, och att det är därför man avverkat så pass gamla träd, men anser att man följt reglerna. Däremot medger han att bilderna på den sönderkörda skogsmarken inte är okej.

FSC, granskningsorganet, stöds av WWF, Världsnaturfonden, som också är samarbetsorganisation till Ikea. WWF säger att samarbetet har lett till många vinster för naturen, även om allt inte är perfekt. Och samarbetet har gett WWF 35 miljoner kronor att driva projekt för. Detta är föreningen Skydda skogen mycket kritiska till, och menar att WWF därmed tappar trovärdighet.

Det gör ju inte saken ett dugg bättre att det hela är en gammal nyhet. Redan för två år sedan avslöjades precis samma typ av avverkning i Karelen i Sveriges radio. Där berättas att Naturskyddsföreningen då hade känt till missförhållandena i två års tid, det vill säga sedan 2008, men hållit en dialog med Ikea istället för att gå ut offentligt. Då kritiserades Naturskyddsföreningen bland annat för att ha fått 650 000 kronor i konsultarvoden av Ikea. Enligt P1s Klotet hade även representanter för Miljöförbundet Jordens vänner och Fältbiologerna fått se kalhyggena 2008.

Miljöorganisationen Jordens vänner har varit medlem i svenska FSC, men lämnade FSC efter beslut på sitt årsmöte för ett par veckor sedan. Detta eftersom man har gett upp hoppet om att FSC ska leda till ett hyggesfritt och kemikaliefritt skogsbruk. Man säger till och med att FSC-märkningen blivit så urvattnad att den snarast lurar konsumenterna. Naturskyddsföreningen gick ur FSC förra året, och Fältbiologerna redan 2007.

Och det är sannerligen inte bara Ikea som får kritik. En global vakthundsorganisation som granskar klagomål på FSC har en innehållsrik webbsida med mycket material från hela världen, där bland annat Greenpeace bidrar med fakta.

Frågan är vad man kan göra. Stora företag kräver stora avverkningar. Går det att göra utan att ta urskog? Nej, menar FSCs rysslandschef – om man förbjöd det helt skulle inga storföretag använda sig av FSC-märkningen.

Skulle det gå att göra utan kalhyggen? Skogsbruk där man hugger utan att kalhugga har ökat i popularitet på olika håll hos mindre skogsägare. Men de stora? Jordens vänner menar att en sådan omställning är nödvändig.

Kan finanssektorn göra något för att skydda skog? Det finns faktiskt sedan tre år tillbaka ett globalt försök från finanssektorns sida att förmå företag att rapportera hur mycket skog som går åt för deras produkter. Det handlar om företag som använder trä som virke, men också om företag som säljer nötkött, soja, palmolja och biobränsle – produktion som ofta leder till att skogar offras.

Kampanjen heter Forest footprint disclosure och där kräver 73 av världens stora finansinstitut och fonder att att storföretagen rapporterar om sina ”skogsfotavtryck”, det vill säga hur mycket skog som har gått åt. Förra året skickades frågor ut till 360 företag. Siffrorna använder finansinstituten för att göra riskbedömningar när de bestämmer sig för hur de ska placera pengar. Varje företag som svarar får tillbaka en lista på vad man gör bättre eller sämre än andra i sin bransch, och tips på hur man kan förbättra sig. Men svaren offentliggörs inte, utom att man lyfter fram det bästa företaget bland de som svarat inom varje produktkategori.

Om du funderar på att fråga din bank hur den ställer sig till skogsavverkning, så kan det vara bra att veta att det inte finns några svenska banker eller fonder på listan över deltagande finansinstitut, däremot är den norska riksbanken och en annan norsk bank bank med.

Artikeln passerade nog rätt obemärkt för de flesta. Kanske som en kuriositet i kanten, ett tecken på hur landet går bakåt i utvecklingen.

Men man gör klokt i att sätta in det som sker i Grekland i ett större sammanhang. Det som pågår där är inga isolerade företeelser i ett vanskött land. Fler än grekerna kommer att upptäcka nödvändigheten i att odla sin egen mat. Alla de storstadsbor i Thessaloniki och Atén som uttryckt intresse för att flytta ut på landet och börja odla – en och en halv miljon, enligt Athens News – är i gott sällskap med invånare i andra krisande ekonomier. I höstas hörde jag till exempel en talare på en konferens i San Francisco möta publikens jubel när han förkunnade att ”nu ökar antalet bönder i vårt land för första gången på många år.” Och stadsodlingsrörelsen växer, inte minst i krisstaden Detroit.

Att människor återtar makten över sin egen livsmedelsförsörjning – till viss del på individnivå, men i högre grad på lokal och regional nivå – är en utveckling som kommer att växa sig allt starkare. Går man inte in i skuldväggen på Greklands vis, så kommer resursväggen att kräva omställning – när oljan och andra ändliga resurser sinar. Att med ”just-in-time”-principen som ledstjärna ha sina livsmedelslager liggande ute i långväga lastbilstransporter kommer att bli hopplöst osäkert och oekonomiskt.

Visst har vi i Sverige en växande trend med lokalproducerade livsmedel, vilket manifesteras bland annat på ”Bondens egen marknad” runt om i landet. Och många av dem som arbetar med detta ser sig som delaktiga i en omställning. Men för den stora allmänheten är företeelsen fortfarande mest en kulinarisk krumelur som inte på allvar kan konkurrera med ”Naturkött” från Brasilien eller äpplen från Nya Zeeland. Och antalet svenska heltidsbönder fortsätter att minska. 20 procent färre på treårsperioden 2008-11. Allt medan vår självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel når nya bottennivåer. Dessutom har ju vår krisberedskap minskat även på andra sätt, då beredskapslager av olika slag nedmonterats, vilket inte gör saken bättre.

I Grekland växer nu skaran av medborgare som vill bli bönder. Grekiska staten äger 1,1 miljoner hektar mark, varav 0,3 miljoner är potentiell jordbruksmark. OPEKEPE är det organ som hanterar ansökningarna. Om ett par månader räknar man med att ha fått in 10 000 ansökningar från personer som vill bli bönder på bitar av den statliga marken till en arrendekostnad på ca 100 kronor per hektar – max 40 hektar per person.

Frågan för Sveriges del är om vi ska vänta med att satsa på det lokala jordbruket tills nödvändigheten tvingar oss, eller försöka vrida utvecklingen medan det finns mera handlingsutrymme. Kanske är det något på gång ändå – stadsodling kan inte ge stora volymer men är viktigt symbolmässigt och diskuteras till och med i småstäder som Lycksele och Söderhamn. Kommunala upphandlingar kan bli ett effektivt redskap för att gynna det lokala, men det behöver utarbetas modeller som ger bönder trygghet att satsa. I Hälsingland arbetar man med en sådan, i samverkan mellan kommunerna och böndernas organisation LRF.

Sedan finns förstås en annan problematik i förlängningen, som kan kasta mycket av vad vi ser idag över ända: klimatförändringarna. Inom en inte alltför avlägsen framtid kan svensk åkermark vara guld värd i ett europeiskt och globalt perspektiv; när det blir alltför torrt och varmt i Medelhavsregionen.

Vem vet – kanske är det hit de grekiska bönderna och andra sydeuropeer kommer att söka sig i framtiden.

New York Times skrev redan i höstas att sådana nätverk vuxit i Grekland och BBC har nyligen uppmärksammat ett i hamnstaden Volos.

Den lokala valutan i Volos heter TEM (en förkortning som motsvarar engelskans LETS), och har ungefär 800 medlemmar. En TEM motsvarar ungefär en euro, och man kan handla på särskilda marknader, dit folk kommer för att sälja begagnat men även hemodlade produkter och tjänster. Var och en har ett konto, när man köper eller säljer något registreras det i ett datasystem. Man kan som mest stå på 300 TEM i skuld, men det finns också en gräns för tillgodohavanden. Har man 1200 TEM på sitt konto, måste man börja göra av med dem.

Borgmästaren i Volos, Panos Skotiniotis, säger i media att han gärna ser den alternativa valutan som ett komplement, och den används också som delbetalning i vissa lokala butiker och företag.

I staden Patras finns också en valuta, som heter Ovolos, som i höstas hade ett hundratal transaktioner i veckan. New York Times citerar statsvetaren och professorn George Stathakis vid universitetet på Kreta som menar att dessa lokalvalutor vuxit över hela Grekland sedan krisen startade.

Men något verkligt uppsving för lokalvalutorna har ännu inte kommit. Särskilt inte om man jämför med Argentinas kris för tio år sedan, då banksystemet slutade fungera och fem miljoner blev medlemmar i bytesklubbar, med valutan créditos. Bytesklubbarna blev så stora att de lockade till falskmynteri av sedlarna som användes, man fick problem med inflation och till slut föll de sönder. Vad som händer i Grekland återstår att se.

Nu har Tillväxtverket beslutat att bjuda några svenska samhällsentreprenörer på inträdesbiljetten, som annars kostar 1150 dollar. Beslutet offentliggjordes idag, och det verkar ännu inte finnas någon information om hur man gör för att ansöka om detta bidrag. Däremot finns ett tak på 700 000 kronor, vilket betyder att bidraget kan delas ut till knappt hundra personer.

Förutom olika föredrag kommer det finnas möjlighet att presentera egna idéer. Konferensen vill samla både forskare, näringsliv, offentliga och ideella aktörer, och det gemensamma är att man vill lyfta fram sociala innovationer. Med det menar man ”initiativ som syftar till att förbättra det som saknas eller inte fungerar i samhällsbygget, och som innefattar innovativa idéer och metoder för hur vi ska lösa samhällsproblem på nya sätt”.

Huvudinriktningarna på konferensen är:

• Hållbar stadsutveckling och hållbara glesa strukturer,
• Ledarskap,
• Finansiering och företagens sociala ansvar, CSR.

Nu sitter Irland i en liknande situation. Efter det att två banker gick omkull och irländska staten lovade betala skulderna liknar situationen den i många av världens fattigaste länder. De närmaste 20 åren ska irländarna betala minst 50 miljarder euro till Anglo-Irish Banks aktieägare. Det motsvarar 26 000 euro per arbetande irländare. Kampanjen ”Inte vår skuld” menar att det som banken gjorde inte var samhällsnyttigt, utan att den bara slog mynt av fastighetsbubblan på Irland. Istället för att betala genom offentliga nedskärningar, vill kampanjen att skulden skrivs av med hänvisning till att den är illegitim och att risken ska tas av långivaren själv. Igår skulle den första delen av skulden, på 3,1 miljarder euro betalas. Detta lyckades den irländska regeringen skjuta upp, något som kampanjen är mycket kritisk mot, och menar att regeringen istället borde ha vägrat betala.

I mitten av förra veckan vägrade fortfarande 4 procent av Greklands långivare att gå med på nedskrivning. De äger tillsammans 9 miljarder euro av de totalt 206 miljarder som Grekland förhandlade om. Övriga har gått med på att skriva ned skulderna så att bara en fjärdedel av värdet är kvar. Det var tillräckligt för att Grekland skulle få ett nytt stödpaket och slippa gå bankrutt. Men gamfonderna, de som vägrade, sitter med sina skuldebrev intakta.

Gamfonderna har köpt upp grekiska skulder, inte till det ursprungliga priset, utan till ett lägre pris, eftersom de ursprungliga ägarna redan hade gett upp tanken på att få tillbaka alla sina pengar. Det gamfonderna sedan gör är att stämma landet i domstol för att få skulden betald. Eftersom det blir kostsamma och långvariga processer väljer en del länder att betala, och andra som gått igenom rättsprocessen har blivit dömda att betala både skulden och höga summor i ränta och skadestånd.

Brittiska domstolar var de populäraste och användes flitigt av gamfonderna för att stämma världens mest skuldsatta länder. Men år 2010 stoppades detta genom en lag som kom till tack vare kampanjer bland brittiska kyrkor och solidaritetsorganisationer genom nätverket Jubilee. Problemet är att lagen formulerades specifikt för att skydda det 40-tal länder som har kvalificerat sig till Världsbankens skuldavskrivningsprogram HIPC. Lagen skyddar alltså inte Grekland, eller andra länder i Europa.

I Greklands fall är risken nu stor att pengar ur stödpaketen och pengar som grekerna genom nedskärningar tvingas skrapa ihop, via domstolar kommer att landa i gamfondernas fickor. Därför kräver nätverket Jubilee nu att den brittiska lagen utvidgas.

Vilka är då dessa gamfonder? Ja, de heter ju inte gamfonder på riktigt, utan är ofta någon form av hedgefonder. Hedgefonder förvaltas, som det heter, aggressivt, de använder fler sorters värdepapper än vanliga aktiefonder. De kan spela på framtida värden, framtida nedgångar och använda lånade tillgångar. Detta görs som ett sätt att försäkra kapitalet mot nedgångar på börsen eller i enskilda aktier eller råvaror. Hedgefonder är inte lika reglerade som andra fonder och har fått en stor del av skulden för svängningarna i den finansiella ekonomin.

Alla hedgefonder är inte gamfonder. Den brittiska kampanjen har avslöjat 54 stycken hittills. I Greklands fall kan det hända att några fler avslöjar sig som gamar nu på fredag, den 23 mars. Det är sista dagen för utländska långivare att bestämma om de ska gå med på skuldnedskrivningen eller inte.

Pengarna i hedgefonderna kan faktiskt vara dina och mina. Våra pensionsfonder vill ofta placera en del i hedgefonder som ett sätt att försäkra sig om börserna skulle gå ner mycket, genom dem går det att tjäna pengar även på en sjunkande börs. Första AP-fonden har bestämt sig för att placera upp till 4 miljarder kronor i hedgefonder. De ska ”investera vid en tillfällig felprissättning, till exempel efter större marknadsstörningar eller finansiella krascher”. Det skulle kunna vara en beskrivning av Grekland, eller hur? Exakt vilka innehav AP-fonden har idag, det vet vi inte, för det redovisas inte mer än två gånger per år. Vid årsskiftet fanns 356 miljoner i en hedgefond, Cevian Capital II, men hur den i sin tur har agerat kring sina placeringar, det står inte i AP-fondens årsredovisning. Och de flesta hedgefonder talar inte om vad de gör med pengarna, vilket gör det så gott som omöjligt att upptäcka gamarna.

Var inte heller för säker på att din förening, din kyrka eller fackförbund har valt bort hedgefonderna, de vill också försäkra sig mot en sjunkande börs. För att ta reda på det måste du gå igenom innehaven och undersöka om det är någon fond de placerat i, som i sin tur placerar i hedgefonder.

Frågan är vad vi kan göra för att slippa delta i gamarnas hackande? Kräva sekundsnabba uppdateringar över innehaven i de fonder vi lämnar över våra pengar till? Kräva gam-fria fonder? Eller är det omöjligt att få den överblick vi vill ha om vi fortsätter att använda de storskaliga finansinstituten? Måste vi gå över till små och lokala finansinstitut och förmedlare istället (som vi då först måste uppfinna och utveckla)? Och hur ska vi i så fall kunna försäkra pengarna utan att nya gamar växer fram?

Snart kom samtalet in på orken…tiden…stressen…det dåliga samvetet över att inte alltid klara att leva upp till sina ideal.
En hade sagt upp sig på företaget där hon gjort karriär med utbrändheten flåsande i nacken. En annan funderade på att gå ned i tid.
Sedan bröt vi upp för att hinna allt som skulle hinnas den dagen, oavsett om vi skulle tillbaka till jobbet – eller ta bussen för att köpa begagnade barnskidor på andra sidan stan innan dagishämtning.

Samtalet skavde.

Det hade säkert kunnat låta ungefär likadant med ett gäng män runt lunchbordet – men generellt är kvinnor mer benägna att ta överlevnadsfrågorna på allvar. När Naturvårdsverket tittade på sin klimatattitydundersökning utifrån ett genusperspektiv visade det sig att kvinnor är mer klimatmedvetna än män och i högre utsträckning källsorterar, minskar energiförbrukningen i hemmet, reser kollektivt, återanvänder, minskar sin köttkonsumtion… Kvinnor får också i högre grad dåligt samvete när de gör något miljövidrigt.

Att en ”manlig” stil tär mer på jordens resurser än en ”kvinnlig” är ingen nyhet. Inte heller att vi skulle komma en bra bit på väg om kvinnornas prioriteringar var norm. På equalclimate.org finns en sammanställning över befintlig forskning. Män kör till exempel oftare bensinslukande bilar och äter kött, medan kvinnor är mer benägna att åka kollektivt och välja grönsaker. Redan för fyra år sedan visade studien Kvinnor, män och energi att ensamstående män gör av med 20 procent mer energi än kvinnor i samma situation. Samma rapport konstaterade också att de som fattar besluten i energibolagens styrelser i mycket liten utsträckning består av det mer energisparande könet.
Men det är ju inte heller någon nyhet att kvinnor fortfarande är underrepresenterade där beslut som berör många fattas. (Läs t ex mer här – eller här.)

I flera år har det diskuterats om vi har en hemmafrutrend (vilket t ex Marina Nilsson menar i boken Hemmafru 2.0.) Laga mat från grunden, baka surdegsbröd, sylta, safta och vika linneservetter har blivit helt rätt och gett upphov till flera vackra bloggar med husmorstips. Mycket går hand i hand med tankar om att leva ett hållbarare liv, där relationer är viktigare än pengar och snabbmaten bannlyst. I höstas fick debatten ytterligare bränsle med Supertanten och De sista tanterna – två böcker som lyfter fram tanten som av nöd och tvång lärt sig hur man hushållar och lever hållbart med hemmet som bas. Tanten har blivit cool, konstaterade Kulturnytt.
Bra, bra, bra vill en del av mig ropa!
Men det skaver fortfarande.

För vad händer med kvinnorna om de – förutom att de redan tar största ansvaret för hem och barn, har lägre inkomster och i högre utsträckning arbetar deltid – dessutom tar ledningen i omställningsarbetet på hemmaplan? Och vad händer med de beslut vi måste fatta gemensamt för en hållbar framtid om det inte både sitter män och kvinnor vid sammanträdesborden?
Sverige är fortfarande långt ifrån ett jämställt land. Kortare arbetstid och ökade möjligheter att organisera livet hållbart behövs. Men kvinnor och män måste dela på uppgifterna – både i och utanför hemmet. Fler manliga ”tanter” alltså – män som tar ansvar för hållbarhet i hemmet.
För allas skull!

Foto1: Supercoco/CC, Foto2: garryknight/CC, Foto3: 350.org/CC

Redan 2009 publicerade italienaren Vincenzo Girolamis en artikel (pdf-fil) som visade att bin dör inom några minuter om de dricker vattendroppar som sipprar ut via bladen på majsplantor som behandlats med neonikotinoider. Dessa droppar kan innehålla giftkoncentrationer i nivå med den aktiva ingrediensen vid besprutning med växtskyddsmedel. Och 2010 hävdade den holländske toxikologen Henk Tennekes i sin bok The Systemic Insecticides: A Disaster in the Making att de negativa effekterna av dessa bekämpningsmedel inte bara gällde bin och andra insekter. Även jord och grundvatten förgiftas. Och dessutom: neonikotinoiderna uppför sig inte som vanliga bekämpningsmedel, där giftverkan hänger samman med dosen. De liknar snarare carcinogena ämnen, som kan ha skadlig verkan vid vilken dosnivå som helst, skriver han. Och giftverkan sprider sig i näringskedjan, menar Tennekes, som i detta såg en orsak till att antalet fåglar minskat i Holland.

Debatten har alltså redan pågått i flera år, när nu den amerikanska forskargruppen – som leds av Jeffery S Pettis, biexpert vid USAs jordbruksdepartement – kommer med ytterligare bevis. Man kan i korthet säga att de visar hur även ytterst små mängder av giftet (till och med så små att de inte kan mätas) försvagar bina och deras larver, så att de blir mer mottagliga för sjukdomar. I USA, där tilltagande bidöd ses som ett stort nationellt problem, var förra vintern den femte i rad då minst en tredjedel av bisamhällena dog ut.
”Samverkan mellan pesticider och patogener (bekämpningsmedel och sjukdomsalstrare, min anm) kan vara en viktig bidragande orsak till den ökade dödligheten bland honungsbin, inklusive colony collapse disorder (bisamhälles-död), liksom minskningar bland andra pollinatörer”, sammanfattar Pettis.

Neonikotinoider är ett nervgift som efterliknar sättet att fungera hos vanligt nikotin, ”naturens eget” insektsbekämpningsmedel. Det vanliga användningssättet är betning, alltså att utsädet dränks in i bekämpningsmedel. Detta tas av förespråkarna till intäkt för att det är bättre än medel som sprutas på grödorna, eftersom man inte behöver använda lika stora mängder. Men å andra sidan innebär betning att giftet finns inuti plantan och ofelbart når alla som äter av växten, dess nektar och pollen.
Neonikotinoiderna har varit i bruk sedan början av 90-talet och finns i ett flertal varianter och varunamn. En av de mest omdiskuterade är Imidacloprid, som tillverkas av tyska kemiföretaget Bayer CropScience. I Frankrike förbjöds det redan år 2000, just på misstanken att det kunde orsaka bidöd. Även i Tyskland, Italien och Slovenien har flera preparat i denna familj förbjudits av samma skäl.
I både Storbritannien och USA är användningen riklig, men allt mer omdiskuterad. I USA kopplar GMO-experten Jeffrey Smith bidöden även till introduktionen av genmodifierade grödor i början av 90-talet. I en intervju med webb-tv-sajten Natural News säger han att neonikotinoider började användas i stor skala när GMO-grödorna introducerades i början av 90-talet. Av olika anledningar används en större mängd bekämpningsmedel på varje utsädeskorn av GMO-gröda – upp till fem gånger mer, enligt Jeffrey Smith.

I Sverige är Imidacloprid fortfarande tillåtet, och används bland annat vid odling av sockerbetor, raps och potatis. Ett av branschens argument är att man därmed kan minska mängden ”aktiv substans” avsevärt, jämfört med konventionella bekämpningsmedel. Så sent som i december 2011 hölls en workshop om neonikotinoider vid Sveriges Lantbruksuniversitet, där för- och nackdelar diskuterades, men där ändå ingen förespråkade förbud, att döma av sammanfattningen.

I en värld där framgång och välstånd mäts i tillväxtprocent kan det vara svårt att rätt värdera binas betydelse. I en rapport från FN-organet UNEP (pdf-fil) uppskattas värdet av denna ekotjänst till någonstans mellan 22,8 och 57 miljarder euro. Men man kan ju fråga sig vad alternativet skulle vara. Kan man skicka ut människor att handpensla alla dessa bipollinerade växter som ger mänskligheten långt mer än hälften av dess föda?