Sök
  • Ett penningsystem utan skuldsättning och växande klyftor, en ekonomi utan krav på ständig tillväxt, en omställning som räddar klimatet och kommer igång snarast – är detta möjligt? Sådana frågor diskuterades i Malmö vid  konferensen Degrowth 2018. Visst finns det sådant som bl...

Evig tillväxt inte hållbar


Ett penningsystem utan skuldsättning och växande klyftor,

en ekonomi utan krav på ständig tillväxt, en omställning som räddar klimatet och kommer igång snarast – är detta möjligt?

Sådana frågor diskuterades i Malmö vid  konferensen Degrowth 2018.

Visst finns det sådant som blir bättre i världen. Sjukdomar besegras och andelen riktigt fattiga minskar.

Men samtidigt tornar mörka moln upp sig på framtidshimlen i form av ekologiska, ekonomiska och sociala kriser; allt medan isande populistvindar sveper fram i land efter land. Och över alltihopa svävar det rent existentiella hotet i form av ett förändrat klimat.

Under en sen augustivecka, när landet fortfarande badade i eftervärmen till sommarens chocktorka samlades hundratals människor i Malmö Folkets Park till den internationella konferensen Degrowth 2018, under temat Dialogues in turbulent times. Detta var den sjätte ”Nerväxt”-konferensen på europeisk mark, sedan starten i Paris 2008.

Man kan säga att dessa konferenser – eller Degrowth-rörelsen som sådan – utgör ett slags paraply för många olika sociala rörelser och strömningar, där kritik av det rådande ekonomiska systemet och dess konsekvenser är en gemensam faktor.

Men om det finns en gemensam nämnare i att vara kritisk mot rådande paradigm, så finns det också skillnader i hur man ser på vägvalen framöver. Att det är så vet man inom nerväxt-rörelsen, och just därför fanns ordet ”dialog” med i konferenstemat. Med inspel från många olika håll kan man lära av varandra och skärpa sin analys. Kanske komma närmare målet – att finna redskap till att bryta upp det rådande paradigmet, där oavbruten tillväxt ses som ett villkor för en fungerande samhällsekonomi.

I en konferens med närmare 200 programpunkter går det att finna inslag till många olika tankevävar. Men den rödaste tråden var den som handlade om pengar och ekonomi, och hur man skulle kunna skapa ett alternativ till dagens tillväxtbaserade modell; rättvist och inom ramen för vad vår planet klarar av.

Inge Røpke är professor i ekologisk ekonomi vid Aalborg Universitet i Köpenhamn.

– Jag står för ett biofysiskt perspektiv, där ekonomin ses som en metabolisk organism inom biosfären, förklarade hon.

Hon menar alltså att ekonomin till storlek och funktion är beroende av – och begränsas av – biosfären, summan av jordens alla ekosystem. En fundamental skillnad gentemot ”mainstream”- ekonomer, som inte räknar med den relationen, säger Inge Røpke.

– Vi har ett visst biofysiskt spelrum, och det är inom detta som vi måste tillgodose alla människors behov.

En helt grundläggande faktor som traditionell ekonomi inte tar tillräcklig hänsyn till är frågan om energi, poängterade Inge Røpke.

– Den fossila energin har varit en absolut förutsättning för den industriella revolutionen, standardökningen och befolkningsutvecklingen. Något liknande var inte möjligt i de tidigare faserna av människans historia.

Men nu när de förödande klimatkonsekvenserna visar sig är läget akut. Vi måste gå in i en ny fas, där vi både klarar miljöutmaningarna och kan tillfredsställa de grundläggande mänskliga behoven hos en stor befolkning.

– Det krävs något mycket mer radikalt än bara en ny variant av kapitalismen eller en övergång till socialism. Jag har ingen färdig modell, men förutsättningen är given; vi måste hålla oss inom biosfärens ramar.

Att finna denna modell i något slags förhandlingskompromiss med mainstreamekonomin är uteslutet, sa Inge Røpke.

– Vi som står i opposition till det rådande paradigmet måste ena oss och bygga ett alternativ. Det är inte lätt, men nödvändigt.

Träget arbete kan ge resultat, även om det länge verkar tröstlöst, menade Inge Røpke och drog en djärv parallell.

– Se hur nyliberalerna gjorde. Vi kan lära av dem. När det keynesianska systemet fick problem på 1970-talet stod Milton Friedman och hans anhängare redo med ett alternativ som de hade arbetat på länge, utan större uppmärksamhet. Friedman konstaterade då att plötsligt blev det möjligt att genomföra det som dittills varit politiskt omöjligt, tack vare att de hållit sin modell levande och tillgänglig.

Flera presentationer och föredrag vid konferensen handlade om det ekonomiska systemets transaktionsmedel – pengarna. Att de inte utgör det neutrala, opolitiska instrument som många föreställer sig poängterade bland andra Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet.

Han började annars sitt anförande vid en av kvällssessionerna på ett mycket personligt och dramatiskt sätt. Bara knappt ett dygn tidigare hade han fått besked från sin fru att det brann i deras skog, utanför Västervik.

– Vi har knappt haft något regn på tre månader. Så slår blixten ner och tänder eld på skogen, samtidigt som det brinner ute i världen. Ni får ursäkta om jag har svårt att koncentrera mig. För säkerhets skull läser jag innantill ur mitt manus …

Klimatförändringens konsekvenser i konkret manifestation alltså. Inte längre bara i en teoretisk diskussion om makt och ekonomi.

Vad ser då Alf Hornborg som den främsta drivkraften bakom de processer som skapat denna i flerfaldig mening ohållbara situation?

– För mig är pengar en central faktor i det som sker, och därför extremt viktigt att tala om i ett Degrowth-sammanhang.

– Jag har största respekt för dem som säger att idén om ständig tillväxt är det största problemet. Eller kapitalismen, globaliseringen, det ekonomiska systemet, moderniteten.

– Men jag menar att alla dessa är resultatet av ett enda problem, denna vansinniga idé om ”allmänsyftespengar” – ”general purpose money” – som gör det möjligt att byta ut vad som helst mot något annat. Regnskogar mot Coca-Cola. Oljereserver mot teve-spel.

– Denna syn på pengar går hand i hand med nyliberal eller neoklassisk ekonomi. De ser allt som sker i penningsystemets spår som effektivt och rationellt. Som detta med ständig ekonomisk tillväxt.

– Det är ingen slump att neoklassisk ekonomi uppfanns i Storbritannien under kolonialimperiets glansperiod. Det är ju i huvudsak en ideologi, som syftar till att bevara koloniala strukturer efter koloniernas frigörelse.

Alf Hornborg liknade det som sker med ett monopolspel på global nivå. Och där vet ju alla vad som händer: ”för de flesta slutar det med katastrof”.

Men det finns ingen naturlag som säger att ett ekonomiskt system ska se ut som det rådande, menade Alf Hornborg. Det är bara så svårt att skapa sig en bild av alternativet när man är präglad av ett etablerat synsätt.

– I själva verket har allmänsyftespengar bara funnits i några hundra år. Och ännu på 1950-talet fanns det folkslag i Västafrika som kunde hantera tre sorters marknader och som inte ville byta värden marknaderna emellan.

Kan något liknande göras i vår ekonomi? Kan komplementärvalutor vara ett alternativ?

– Inte de lokala valutor som du kan använda hos din handlare för att köpa saker från Kina. Sådana valutor gör inget för att motverka globaliseringen.

– Min idé är att nationella myndigheter skulle utfärda komplementära valutor och fördela dem som ett slags basinkomst, att använda för varor och tjänster som producerats inom ett visst avstånd från platsen för köpet. Om vi verkligen vill ha nerväxt måste vi omdesigna pengarna. Men låter det sig göras?

Lily Ginsburg, ung miljöjurist från USA, spann på en liknande tråd som Alf Hornborg när hon i ett mindre seminarium talade om pengar som ”designade” – som ett sätt att styra, som ett medel för de styrande. Hon lutade sig starkt mot en mentor och lärare vid Harvard Law School, Christine Desan, som forskat och skrivit mycket om pengar och penningsystem.

– Ju mer kunskapen sprider sig om att pengars design har vissa konsekvenser, desto mer kommer människor att inse att fattigdom inte är deras eget fel. Och desto mer kommer de att gå samman för att motarbeta den penning-
design som ligger bakom deras belägenhet.

Lily Ginsburg poängterade att det är staten som ger en valuta dess legitimitet, även om det är bankerna som via sin långivning skapar nästan alla pengar. Men om inte staten accepterade dessa pengar som giltiga för skatteinbetalningar vore de inget värda. Därför är staten den egentliga ”stakeholdern” – huvudintressenten – i penningsystemet.

I ljuset av denna ”stakeholder”-analys bör systemet designas om, menade Lily Ginsburg. Bort från banksektorns kontroll, där kortsiktig vinst är främsta prioritet, till ett system där långsiktig betydelse för samhället betonas.

– Detta är degrowth-rörelsens utmaning. Att med stöd av juridiska, politiska och sociala strukturer designa ett penningsystem som sätter de idag missgynnade i främsta rummet – och inte, som dagens system, tär på jordens resureser och gynnar de redan superförmögna, menade Lily Ginsburg.

Men kanske finns redan en valuta för Degrowth-rörelsen?

I alla fall om man är beredd att omfamna en kryptovaluta, byggd på blockkedjeteknik. Jan Blažek från Masaryk University i Brno, Tjeckien, redogjorde för Faircoin, som utger sig för att vara ”stabil, global och okorrumperbar”. Den används framför allt inom Fair Coop – ett kooperativ med rötter inom katalanska alternativrörelsen Cooperativa Integral. Fair Coop säger sig vilja skapa en alternativ global ekonomi, präglad av etik, solidaritet och etiska förhållningssätt både mellan människor och nationer.

Med fast växelkurs, och under kontroll av en demokratisk process, ska Faircoin vara tryggare och säkrare än den stora kryptovalutan Bitcoin, som den uppger sig avvika från även på flera andra punkter – lägre energiförbrukning, snabbare betalningar, inga nyemissioner, ingen spekulation.

Eller ligger lösningen på valutaproblematiken och ruvar på helt annat håll – kanske i den svenska Riksbankens tankevalv?

Jo, så kan det vara, menade Ole Bjerg, ass professor vid Copenhagen Business School. Hans forskning och funderingar kretsar mycket kring frågan ”Vad är pengar?”.

– Den svenska centralbanken har intressanta planer; att utfärda en elektronisk valuta som komplement till sedlar och mynt; en e-krona.

Motivet  är att – i en tid med minskad kontanthantering – ge medborgarna ett alternativ, för att de inte ska vara helt hänvisade till pengar skapade av affärsbankerna.

– Men Riksbanken har inte insett vilken potential som finns i detta. Det kan bli lika revolutionerande som när de första sedlarna gavs ut, menade Ole Bjerg.

– Idag får bara affärsbankerna ha konto i Riksbanken, inte vi privatpersoner. Vi är alltså hänvisade till att göra våra elektroniska betalningar via affärsbankerna. Med e-krona skulle detta ändras, då kan Riksbanken öppna sitt system så att även privatpersoner kan ha konto där.

Den andra delen i e-kronerevolutionen skulle vara att pengar kan skapas utan att det samtidigt uppstår en motsvarande skuld. Ole Bjerg kallade detta ”generösa pengar”, till skillnad från de ”girighetspengar” som bankerna trollar fram.

– Staten skulle helt enkelt kunna säga till medborgarna: ”Varsågod, här är pengar, gör vad ni vill!”. Eller säga till sig själv: ”Här har jag pengar; jag bygger en bro!”

I en tänkt förlängning öppnar sig ännu större perspektiv.

– Om skulder i större skala kunde flyttas över till centralbanken, till exempel jordbrukssektorns – då skulle banken alltså äga alla bönders skulder, och kunna säga till dem: ”låt oss göra en överenskommelse. Om ni går över till ekologisk odling får ni en bra deal”. Idag är det svårt för bönder att ställa om, eftersom de är så skuldsatta.

– Min uppmaning till alla er i Sverige är att hjälpa Riksbanken med politisk mobilisering. Ni hjälper inte bara er själva utan hela världen, om Riksbanken blir föregångare med e-valuta.

Som en klangbotten till diskussionerna vid nerväxtkonferensen fanns hela tiden tankarna om en framtid med klimatförändringar och högerpopulistiska rörelser på frammarsch. Behovet av att ändra riktning är akut på så många plan.

Andreas Malm, som redan 2007 kom ut med boken Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”, undervisar nu i humanekologi vid Lunds Universitet.

Om det var på gränsen till för sent för elva år sedan – vad är det isåfall nu?

– Det är nödläge i klimatfrågan. Ta vilken fråga som helst: plasten i oceanerna, den sjätte massutrotningen, ockupationen av Palestina – klimatfrågan överskuggar dem alla.

– Det krävs global lagstiftning, halvering av utsläppen varje decennium. För Sveriges del menar jag att vi omedelbart bör bygga ut järnvägskapaciteten och stoppa allt inrikesflyg.

– Jag är visserligen själv gammal anarkist, men här måste staten ta ledningen, och använda sin makt mot fossilkapitalet. Det spelar ingen roll hur stark vår rörelse är, om fienden kontrollerar staten.

Max Koch, sociologiprofessor i Lund, höll med Andreas Malm om att staten måste spela en roll i en omställning. Tiden är för knapp för att man ska hinna mobilisera en förändring helt från gräsrotsnivå.

– Jag tror inte att staten kommer att vittra bort innan en katastrofal klimatändring står för dörren. Därför måste den vara en huvudaktör, sa Max Koch.

Samtidigt finns det andra faror och hot som måste bemötas, betonade han. Inte minst de växande auktoritära krafter som kan leda till ett slags ”Europa först”-politik, en populism som kan sluta med massdeportationer.

– Idag har vi inte det svar som behövs för att utmana dem. Det behöver skapas ytor och utrymme där alternativt tänkande och liv kan utforskas, där tillväxttänkandet inte tillåts kolonisera våra sinnen.

– Jag är rädd – men rädsla kan vara produktiv. Vi måste helt enkelt rädda världen för dem som kommer efter oss.

Text och foto  Hans Månsson